Rädda Barnen försöker trivialisera min roll som konsulterad forskare och ledare för projektet om sexuellt våld mot flickor, men det var ett forskningsuppdrag och ingenting annat jag konsulterades för och som diskuterades med dåvarande chefen för Svenska Rädda Barnens Mellanöstern- och Nordafrikaregion Elisabet Brunnberg Johnsson innan kontraktet undertecknades. Att jag benämns som konsult i kontraktet är bara terminologisk praxis.
RÄDDA BARNEN FAR med osanning när de hävdar att jag gav mitt godkännande till strykningarna av hälften av texten i den ”kappa” jag skrev till forskningsrapporten. Hotet var att annars skulle de låta en konsult skriva om min analys, vilket är fullständigt oacceptabelt i forskningssammanhang. Här har Birgitta Forsman rätt i sin beskrivning av problematiken med uppdragsforskning beställd av organisationer. Rädda Barnen har inte haft den insikt som behövs kring forskningens integritet.
Rädda Barnen har intagit olika strategier för att försvara beslutet att ”censurera” texten. I ett första läge hävdade de att jag tagit tillbaka censuranklagelserna – vilket var fel, för att därefter hävda att detta är deras rätt. Därefter sa de att det var de olika partnerorganisationerna som protesterat och hävdat att de utsatte sig för risk om resultatet publicerades. Jag argumenterade då för att forskningen måste vara fri utan att ta kulturella hänsynstaganden. Hur organisationerna sedan utformar sina metoder för att jobba praktiskt med de aktuella problemen är en helt annan sak.
JAG HAR UPPLEVT att det främst varit Rädda Barnens egna tjänstemän som kritiserat min text efter uppmaning från den nytillträdda chefen för regionen Sanna Johnson, som i ett e-mail frågade sina anställda om de ”höll med om” det resultat som presenterades. Jag reagerade då och tyckte frågan var felställd. All forskning måste kunna kritiseras, men kritiken måste vara adekvat och ställas av dem som är kompetenta. Är det rimligt att ta lika mycket hänsyn olika åsikter hos alla och envar? Självklart blir det ideologi som blir högst på dagordningen inom denna typ av organisationer. Jag tillbakavisade en del av kritiken därför att den var ovetenskaplig. Det var till exempel problematiskt när jag skrev att Mellanöstern är ett patriarkalt samhälle. Detta skulle verifieras med enkäter och statistik enligt Sanna Johnson – ett krav som för insatta forskare måste anses rent löjeväckande.
Men nu har Rädda Barnen tagit fram ett ess ur skjortärmen: Det var de andra tre forskarna som var emot min analys! Detta är helt nya uppgifter för mig och ingen kritik från dessa tre har nått mig i denna process (detaljer om detta kan läsas på bloggen www.nordicdervish.wordpress.com). I en avslutande workshop som hölls inom projektet presenterade jag min analys muntligen och ingen av forskarna protesterade mot denna. I min tolkning söker Rädda Barnen legitimitet genom att låta forskarna bli deras budbärare.
RÄDDA BARNEN HAR HÄVDAT att jag pekat ut en religion, kultur och en folkgrupp som ansvarig för sexuella övergrepp på flickor – detta är helt fel. Min analys har varit mer nyanserad än så. De olika nationella sammanhangen presenterades av forskarna men min uppgift var att se gemensamma mönster. Att jag skulle ange islam som förklaringsmodell till våldet är ingenting annat än en ren lögn – min text omöjliggör en sådan tolkning. Två av de tre forskarna har svårigheter med engelskan och vår kommunikation har skett via tolk. De skrev på sina rapporter på arabiska som sedan översattes till engelska. Jag upplever att Rädda Barnen accepterat missförstånd och felläsningar som kanske ytterst kan ha berott på språkförbistringar. De har inte backat upp mig i min roll som forskningsledare.
DET ÄR INTE KONSTRUKTIVT att fördjupa sig i det enskilda fallet utan bättre är att försöka dra några generella slutsatser. Jag föreslår att etiska riktlinjer för denna typ av forskning utarbetas och följs av ingående parter. Organisationer som beställer forskning måste ha kompetens och respekt inför vad forskning handlar om. Min trovärdighet som forskare hade underminerats om jag inte hade protesterat såsom Forsman så riktigt noterar. Kulturantropologen Aje Carlbom (Sydsvenskan 25/2) kallar dessa forskningsrapporter för ”grå litteratur” – en blandning av vetenskap och politik. Vi forskare uppmanas mer och mer att utföra uppdragsforskning, men vi får inte skapa en gråzon av oanvändbar forskning och där tilliten till forskarna går förlorad. Så billigt ska vi inte sälja oss, om vi har någon yrkesstolthet kvar.
PERNILLA OUIS
fil. dr, biträdande lektor och forskare
vid Hälsa och Samhälle, Malmö Högskola
