Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt, Forskning för Rädda Barnen

1 maj, 2008
Universitetsläraren

Under vårvintern har en debatt blossat upp mellan Rädda Barnen och Pernilla Ouis, lektor vid Malmö Högskola. Oenigheten gäller en rapport om hedersrelaterat våld som Ouis har skrivit på uppdrag av Rädda Barnen. Ouis har genomfört en undersökning och presenterat den på ett sätt som hon anser är relevant. Det innebär att hon har satt in hedersproblematiken i ett kulturellt sammanhang. Detta anser Rädda Barnen kan försvåra deras arbete i vissa länder, och de har därför strukit vissa delar av texten.
Den här konflikten aktualiserar en fråga som det alltför sällan talas om, nämligen forskning som är beställd eller betald av ideella och andra intresseorganisationer. Får en organisation bestämma vad som ska stå i en forskningsrapport, om den har finansierat undersökningen? Bör organisationer över huvud taget hyra in forskare för att utföra uppdrag åt dem? Jag anser att det är rimligt att en organisation får beställa forskning, om det är något problem som man tycker är otillräckligt belyst. Men det är absolut inte rimligt att kräva att forskaren ska komma fram till ett visst resultat.

OM ETT LÄKEMEDELSBOLAG har betalat en universitetsforskare för att testa en produkt och sedan försöker påverka forskaren att hålla tyst om utebliven effekt eller upptäckta biverkningar, möts detta av stark kritik. När det gäller medicin har vi lärt oss att vara skeptiska. Men konstigt nog är det få som har uppmärksammat att även intresseorganisationer kan göra sig skyldiga till motsvarande påtryckningar. Det är det som Rädda Barnen gör när de hävdar att de har rätt att censurera rapporten eftersom det är de som har beställt den.
Det är kanske inte så lätt för en ideell organisation att veta vad forskning är eller vilka etiska normer som gäller för forskare. Därför måste den forskare som inleder samarbete med en organisation själv vara medveten om vikten av integritet. Hon måste göra klart – gärna i en skriftlig överenskommelse – att hon är fri att ställa även obekväma frågor och komma fram till även obekväma resultat samt att offentliggöra resultaten utan hänsyn till finansiären. Går hon med på att frisera sina resultat, till exempel genom uteslutning av rön som inte anses vara politiskt korrekta, förlorar hon sin trovärdighet som forskare och riskerar att få dåligt rykte. Men det är till och med allvarligare än så: friseringen kan räknas som vetenskaplig oredlighet. En av de danskar som har sysslat mycket med frågan om forskningsfusk, medicinprofessorn Daniel Andersen, har skrivit så här:
”Målet med forskning är att uppnå ny kunskap och sprida den så vitt som möjligt. Detta är oförenligt med äganderätt, som vanligen inbegriper ägarens rätt att förstöra eller dölja ägda data. Detta kan vara frestande om data är oväntade eller oönskade. Enbart kvaliteten hos data bör bestämma om de skall publiceras, inte vilka data det är. Att undanhålla oönskade resultat som emanerar från forskning av god kvalitet bör bedömas lika allvarligt som fabricering av data eftersom avsikten, att bedra den vetenskapliga världen, är densamma.”

MAN KAN TILLÄGGA att det inte bara är den vetenskapliga världen som blir bedragen.
I min bok Forskares frihet – om makt och moral har jag något berört problemet med uppdragsforskning och pekat på risken för direkt censur – som i fallet Rädda Barnen – men också att det finns en risk för självcensur. Det kan vara lätt att börja tänka att ”det här kommer nog inte min uppdragsgivare att gilla, så det är bäst att jag inte nämner det”. Även självcensur måste motverkas, om forskningsresultaten ska bli tillförlitliga.
Naturligtvis kan en forskare ha fel i det hon kommit fram till. Men i så fall måste detta diskuteras av andra forskare. I stället för att dölja vissa rön måste man låta argumenten brytas i en öppen diskussion. Först då går det möjligen att avgöra vem som har rätt.
En organisation, som är missnöjd med resultaten från forskning som den har beställt, kan naturligtvis låta bli att använda dem. Det är i så fall ett politiskt ställningstagande. Men det måste komma efter att resultaten har offentliggjorts. Pernilla Ouis gör därför helt rätt som hävdar att hon i sin roll som forskare måste få publicera det hon har kommit fram till.

DET VORE FÖRÖDANDE om forskare började gå i ledband hos olika intresseorganisationer. Samhällsvetenskaplig forskning måste hållas lika fri från otillbörlig påverkan som läkemedelsforskning. Det kan leda till farliga konsekvenser om politiker fattar beslut på grundval av censurerade forskningsresultat. Dessutom riskerar tilltron till forskningen i stort att haverera.

BIRGITTA FORSMAN
författare och docent i forskningsetik, Lund

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023