Debatt

Malmö högskola fyller tio år i år och har all anledning att fira sitt jubileum. Vi är idag landets största högskola med över 20000 studenter. Vi är också ett betydande kunskapscentrum inom forskningsområden som migration, utbildningsvetenskap, odontologi, urbana studier, idrottsvetenskap och folkhälsovetenskap. Områden där man med fog kan säga att Malmö ligger i absolut framkant.
Ändå är det inte utan viss oro som jag ser framtid an. I dagarna har vi på Malmö högskola, liksom kloka kollegor vid landets övriga lärosäten, lämnat synpunkter på Resursutredningen till utbildningsdepartementet. Mycket har också redan sagts om de Brändströmska idéerna, men när debatten gått het om kvalitetskriteriernas utformning och detaljer så har det varit förvånansvärt tyst om det som i alla fall jag anser är utredningens principiella kärna – tudelningen av det svenska systemet för högre utbildning och forskning.

MALMÖ HÖGSKOLA KAN kanske tydligare än något annat lärosäte visa de orimliga konsekvenser som denna tudelning skulle få. Ända sedan den odontologiska fakulteten flyttade från Lunds universitet till högskolan 1999 har vi haft rätten att examinera forskarstuderande inom det medicinska vetenskapsområdet. För detta får vi, precis som universiteten, ett fakultetsanslag från staten – ett anslag som inte bara gjort det möjligt för oss att bygga vidare på den odontologiska fakultetens 60-åriga forskningstradition, utan också etablera nya och framgångsrika forskningsmiljöer på högskolans fakultet för hälsa och samhälle.
Men med Resursutredningens förslag skulle den medicinska forskningen vid Malmö högskola i ett enda slag vara hotad. Om vetenskapsområdena avskaffas såsom utredningen vill tvingas högskolan in i ett svåröverskådligt ansökningsförfarande för att vinna rättigheter och anslag tillbaka. Under den flera år långa prövotiden – som ska avslutas med beslut i riksdagen – tvingas högskolan att lappa och laga, alltmedan forskningen kan fortgå som vanligt på universiteten. Och detta enkom för att odontologiska fakulteten i slutet av förra millenniet valde Malmö framför Lund.

I DEN BÄSTA AV VÄRLDAR illustrerar exemplet med det medicinska vetenskapsområdet ett tankefel i utredningen. Jag tycker inte heller att vetenskapsområdena är den optimala basen för resurstilldelning, men utredaren har inte klarat av eller orkat ta fram en övergångsmodell för de högskolor som idag har universitetsrättigheter. Jag hyser också en förhoppning om att våra politiker ska inse det orimliga i ”degradera” dessa högskolor, när de väl förstått konsekvenserna.
Men på det stora hela är det ingen tvekan om viljeinriktningen. I Resursutredningens sinnesvärld ska så gott som all kvalificerad forskning bedrivas vid universiteten. Det är kvaliteten som ska bestämma hur resurserna fördelas, säger man, men vägrar samtidigt låta forskarna konkurrera på lika villkor. Det är nyttan som ska avgöra, påstår man, men formulerar framgångskriterier som andas traditionellt universitet framför nydanande och samhällstillvänd högskola.

PÅ DET STORA HELA är även de politiska tongångarna oroväckande. Det finns en idé om att vi måste koncentrera resurserna, spänna musklerna, om vi ska klara oss internationellt. Men resurserna är redan koncentrerade! Av de direkta forskningsanslagen i statsbudgeten för 2007 gick 93 procent till landets universitet. Och det är inte genom att ta från de fattiga och ge till de rika som vi samlar kraft. Det är inte genom att stirra oss blinda på lärosätenas namn som vi kommer framåt.

PÅ LIKNANDE SÄTT finns det en idé om att viss forskning är mer ”vetenskaplig”, och därför viktigare, än annan. I en tid då skolans roll i samhället står högst upp på dagordningen kunde man kanske förvänta sig att politikerna uppmärksammar de knappa, ja nästan obefintliga, forskningsresurser som landets lärarutbildningar har. Uppmärksammar och drar slutsatser – här finns ett samhällsproblem, här finns en väg till en lösning. Men när regeringen aviserar de kommande satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition är det på universitetens grundforskning som krutet ska läggas. Det säger tyvärr mer om synen på forskning idag än det gör om var de verkliga behoven finns.

MALMÖ HÖGSKOLA fyller tio år i år. Och finge jag i egenskap av rektor önska mig något så vore det ett resurstilldelningssystem som premierar kvalitet och samhällsnytta i forskningen – var den än bedrivs. Sverige behöver ett forskningslandskap målat i fler färger än svart och vitt.

LENNART OLAUSSON
rektor Malmö högskola


Kategorier: Arkiv