Universiteten måste ta ett långsiktigt ansvar för samhällsutvecklingen. Den meningen har jag funderat, vänt och vridit på sedan jag först såg den i Universitetsläraren för tre veckor sedan (2/2008). Det var inledningen till en intervju med professor Ulf Petrusson i Göteborg. Om orden föll precis så under intervjun eller om de är resultatet av en journalistisk tillspetsning kan vi inte veta säkert men det spelar heller ingen roll i det här sammanhanget. Mig intresserar frågan om det verkligen vore önskvärt att universiteten tog ett långsiktigt ansvar för samhällsutvecklingen och mitt svar på den frågan är nej.
VI KAN VARA ÖVERENS OM att universitet och högskolor spelar en central roll för samhällets (och enskilda individers) utveckling. Men inte som regissör utan som kritiker, eller med regeringens ord i direktiven till den så kallade frihetsutredningen: en grundläggande uppgift för universitet och högskolor är att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen. De två rollerna låter sig inte förenas. Det långsiktiga ansvaret för samhällsutvecklingen tillfaller den politiska sfären. Universitet och högskolor bidrar genom att utveckla och klargöra förutsättningarna samt peka på alternativen. De tillhandahåller kartan för en fortsatt utveckling längs den inslagna vägen men också för ett helt nytt vägval.
DET ÄR BÅDA NATURLIGT och önskvärt att universitetslärare deltar i det politiska livet och därigenom tar sin del av ansvaret för samhällsutvecklingen. Men det är inte en uppgift för universitet och högskolor. Dessa har i stället som sin uppgift att skapa goda förutsättningar för lärarnas professionella roll som forskare och undervisare, roller som förutsätter distans. En viktig uppgift för lärosätena är därför att så långt möjligt garantera lärarnas (och studenternas) oberoende av ekonomiska, religiösa och politiska intressegrupperingar i samhället.
EN OBJEKTIV, KRITISKT granskande funktion förutsätter intellektuell distans till objektet. I morgonens tv-sändningar rapporterades att antidepressiva mediciner är långt mindre verksamma än vad som tidigare antagits. Överskattningen av deras effekter sades bero på att läkemedelsindustrin systematiskt underlåtit att publicera resultatet av sådana undersökningar som inte påvisat påtagliga positiva effekter.
Att våra universitet och högskolor åtnjuter (och förtjänar) allmänhetens förtroende i så hög utsträckning som dokumenterats i SOM-institutets regelbundna undersökningar beror på avsaknaden av egennyttan som dominerande drivkraft för verksamheten. Universitet med ekonomiska intressen i kommersialiseringen av forskningsresultat kan inte förväntas agera i grunden annorlunda än andra kommersiella aktörer. Vilken vore väl drivkraften att främja den forskning som ifrågasätter resultaten bakom den förväntade storsäljaren?
Vi behöver samverkan men bevare oss från sammanblandning.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
