Det rådet gav universitetskansler Anders Flodström till riksdagsledamöter och andra politiker vid seminariet som centerpartiet hade kallat till under rubriken: Hur får vi en forskning i världsklass?.
En frågeställning som i sin tur delades upp i tre underrubriker: finansiering, kommersialisering och samverkan.
Seminariet hölls samma dag (20 februari) som Lars Leijonborg på DN Debatt beskrev regeringens intentioner inför den förväntningsladdade kommande forskningspropositionen. Ett sammanträffande som var en ren slump, men moderator Ulrica Carlsson (c) kunde notera det som ett ”inspel” till diskussionen.
Panelen bestod av företrädare för vad man skulle kunna beskriva som forsknings- och utbildningsetablissemanget som inbjudits för att komma med förslag till förändringar och ge goda råd till en liten, men engagerad skara från centerpartiets riksdagsgrupp.
Anders Flodström illustrerade varför forskningspolitik kan vara minst lika viktig som skattepolitik med en anekdot om det ömsesidiga beroendet mellan forskare och politiker:
Enligt anekdoten ska en engelsk minister ha undrat över nyttan med den nyuppfunna elektriciteten och fått följande svar från forskarna: ”Om några år kommer ni att kunna beskatta det här!”.
”I stormens öga”
Flodström reflekterade vidare över de ”inte alltid så välskrivna strategier” som forskarvärlden levererat inför nämnda forskningsproposition:
– Dessa strategier skrivs uppenbarligen på vad forskarna tror är politikerspråk, vilket tyder på en benägenhet att underskatta er politiker.
Dagens iver att övertyga politiker om vad som bör göras förklarade universitetskanslern, för flitigt antecknande riksdagsledamöter, med att universiteten befinner sig ”i stormens öga”.
– En storm som nu har uppnått orkanstyrka, det blåser hårt som resultat av att regeringen har lanserat ett antal utredningar, med stark ideologisk bakgrund.
Flodström förutspådde att det som händer kommer att leda till att man kommer att ”göra sig av med universitetsbegreppet i gammal mening”.
Vilket skulle innebära att universiteten lämnar kretsen av statliga myndigheter för ett kontraktsförhållande med staten, institutioner och kommuner.
– Och vi behöver skapa en ny mentalitet i Sverige, vi måste vara beredda att betala för forskning också på andra sätt än via skattsedeln.
I den numera oundvikliga referensen till Dan Brändströms resursutredning underströk Anders Flodström att när det gäller anslagens fördelning är universitetens forskare och ledningsgrupper bättre än ”utomstående bedömare”.
– Varför inte ge alla pengar till universiteten direkt och mäta vad dom gör, så slipper man alla transfereringskostnader?
Svårighet omvandla
Pontus Braunerhjelm, huvudsekreterare i det forskningsfrämjande Globaliseringsrådet, talade om svårigheten att omvandla resultat till ”nyttighet”.
– 80 procent av dom som vill kommersialisera känner inte till vilken hjälp de kan få av universiteten, holdingbolagen inom universiteten är därför ingen större hjälp.
När det gäller finansiering konstaterade Braunerhjelm att det inte finns någon korrelation mellan fakultetsanslag och citeringar, inte heller mellan fakultetsanslag och doktorander, däremot en viss korrelation mellan fakultetsanslag och publiceringar.
Han förordade att lärarundantaget ska behållas och underströk också behovet av höjd lärarkompetens, fördelning efter kvalitetskriterier och specialisering, i stället för att ”alla ska göra allt”.
– När den globala kartan ritas om måste vi bygga för framtiden. Sverige måste kunna locka internationella super stars, bioteknikens Foppa. Och lärosäten med specialinriktning främjar också regionerna, sade Pontus Braunerhjelm, vilket förstås var ett välvalt argument när åhörarna i huvudsak är centerpartister.
Kan göra nästan allt
Git Claesson Pipping, SULF:s förbundsdirektör, kom också med argument som, sannolikt, går hem hos centerpartistiska riksdagsledamöter. Hon påminde om behovet av att inte fastna i den traditionella synen att företagsnytta är lika med nytta för tillverkningsindustrin.
– Nyttan av forskning gäller också turism och tjänstesektorn, men varken högskolorna eller branschen är vana att tänka i dom banorna.
Hon problematiserade också den ofta upprepade ståndpunkten att ”ett litet land inte kan göra allt”.
– Inte allt, men vi kan göra nästan allt. Lämnar vi forskningsområden bara för att vi inte har spetskompetens så kommer vi inte att kunna hänga med och nyttiggöra oss vad som händer i resten av världen.
Hon varnade för att välja bort forskningsområden efter kortsiktig tro på vad som är framgångsrikt och att göra bedömningarna enbart efter vad som är bra nu.
– Systematisk botanik höll på att läggas ned, det uppfattades som föråldrat, idag vet vi att det är ett nav i genforskningen.
En annan varning från Git Claesson Pipping gällde alltför tillbakablickande kvalitetskriterier:
– Om man läser Dan Brändströms utredning är kvalitet lika med en kvinnlig professor som var flitigt citerad i Science för fem år sen …
Från fem departement
Maria Anvret, ansvarig för forsknings- och utvecklingsfrågor hos Svenskt Näringsliv, talade om den bristfälliga koordinationen när det gäller statliga miljarder till forskning, bland annat eftersom pengarna kommer från fem olika departement. Hon påminde om att det faktiskt inte är lätt att sia om framtiden, men att det finns skäl att vara åtgärdsinriktad när det gäller forskning.
– Vi ligger över EU-snittet gällande kvalitet på forskning, men kvaliteten sjunker och i andra länder får man ut mer för de satsade pengarna.
Maria Arnvret återkom flera gånger till behovet av samverkan, mellan lärosäten och företag, ”man är aldrig ensam aktör, ingen äger (forsknings)frågan själv”.
Anders Flodström var inne på samma linje när han talade om risken för en ”demoraliserande debatt”:
– En debatt där ena sidan skriker att vi måste få ut mer av forskningen, medan den andra sidan skriker att forskning är mer än så.
Beredd att slå vad
Centerpartiets seminarieförmiddag bjöd kanske inte på alltför överraskande utspel för riksdagsledamöterna att ta med sig inför forskningsproposition och annan politik knuten till forskning och högre utbildning.
Men universitetskansler Anders Flodströms avslutande inlägg får nog anses avvika från seminarieretorikens ständiga förtröstan på framtiden:
– Jag är beredd att slå vad om att forskningspropositionen inte kommer att ge universiteten mer pengar än, på sin höjd, kompensation för den löneuppräkning som universiteten inte har fått de senaste åren. Skulle det bli mera så bjuder jag er alla här på en bättre middag, för privata pengar!
Och riksdagsledamöterna lämnades därmed att fundera på om detta handlade om uppgivenhet, realism eller lekfull vadslagning, som det inte skulle kosta alltför mycket att förlora, med tanke på att det vid seminariets avslutning var sådär tio personer i lokalen.
Eller om det rentav var ett tips till riksdagsledamöterna, att det, trots alla förväntningar, är politiskt möjligt att lägga en forskningspropp som inte kommer att innehålla några faktiska pengar alls.
MARIELOUISE SAMUELSSON
