Kollegial bedömning utgör – genom forskares ansökningar till råd, myndigheter och stiftelser – ett väsentligt inslag i den svenska högskolan. Det är ett bra system för att rangordna projektförslag och för att stimlera till nyskapande. Dock finns två svagheter om vi ser till möjligheterna att fördela basanslag. Den första är att peer review är svårt att upprepa, ett resultat i en runda förra året går inte att jämföra med resultatet från i år. Den andra svagheten är att forskningsområden inte är jämförbara eftersom höga betyg inom område A inte kan jämföras med medelmåttiga betyg inom område B.
Sett till antalet bedömningar och utvärderingar borde Sverige ha världens bästa forskning. Detta till trots brukar Vetenskapsrådet, åtminstone när man äskar pengar, hänvisa till att svensk forskning går sämre och sämre. Mätt med citeringar. Det finns alltså behov av en korrigerande faktor och mer av incitament till goda prestationer. Staten behöver ett prestationssystem för att kontrollera att FoU-systemet fungerar tillfredsställande.
Nyare bibliometrisk forskning klarar att göra adekvata jämförelser mellan forskningsområden. Metoden kallas fältnormalisering och finns beskriven i Resursutredningen. Fördelen är att resultat kan jämföras över tid. Bland annat av det skälet diskuteras idag en övergång till ett metrikbaserat system även i England som länge haft peer review som grund för sin RAE.
EN NACKDEL ÄR ATT prestationssystem har visat sig öppna för manipulation, vilket framgår av erfarenheterna från England och Australien. Därför bygger förslaget i Resursutredningen på en kombination av fältjusterad produktion (antal artiklar) och fältnormaliserade citeringar. Många av inläggen i debatten missar denna väsentliga poäng (till exempel Norlander i Universitetsläraren 20/2007).
Även om betänkandet kallar indikatorn för ”citeringar” ligger antalet artiklar med som en bottenplatta och fältnormeras i relation till normalproduktionen per författare i Norden inom tjugotre områden. Av detta skäl kommer samhällsvetarnas produktion av artiklar att jämföras med samhällsvetarna i Norden och så vidare. Tvärtemot vad Johnson och Svensson hävdar (1/2008) kommer ett sådant system inte att missgynna samhällsvetare och humanister.
Nordstrand (19/2007) är oklar på denna viktiga punkt. Han hävdar att det på ett enkelt sätt går ”publicera smart” framför att forska bra. Men kombinationen av att mäta både publiceringar och citeringar gör att respektive forskargrupp, för att bidra eller öka universitetets basresurser, måste upprätthålla sin normala produktionstakt och placera artiklar i de tidskrifter där man ökar möjligheterna att bli citerad.
NORDSTRAND NÄMNER ATT vi i utredningsbilagans appendix tar upp problemen med datafångsten. Läkarna vid universitetssjukhusen uppger ibland universitetsadressen och ibland sjukhusets adress. Detta utgör dock inget allvarligt hinder för att ta fram ett korrekt underlag. Dels kan vi matcha författarnamnen mot personaldata och på sikt, så snart systemet är igång, kommer problemet att vara undanröjt med automatik. I länder med prestationssystem uppger forskarna rätt adress.
En tråkig sida av debatten är det antiintellektuella inslaget. Nordstrand kallar vårt arbete ”matematiskt statistikfyrverkeri” och påstår att vi inte ser problemen med korrekta underlag. Det sistnämnda är felaktigt vilket var och en kan kontrollera i utredningen. Det faktum att vi använder vetenskapliga metoder ser vi heller ingen anledning att be om ursäkt för.
Avslutningsvis, till Nordstrand, författare i slutet av alfabetet kommer inte att missgynnas. För det första är det endast i liten utsträckning så att författarordningen är alfabetisk, för det andra använder vi även reprint author, det vill säga den ansvariga forskarens namn och adress, för det tredje är detta inte något som påverkar på universitetsnivå. Dessutom, vilket Nordstrand missar, räknar vi citeringsgraden för alla artiklar där ett universitet förekommer, oberoende av författarordningen. Detta för att inte missgynna stora forskningssamarbeten. Således tillgodogörs universiteten alla citeringar på sina artiklar.
Brändströms förslag innebär att resurserna ska gå till universiteten, vilka sedan fördelar dem till institutioner och forskargrupper. Detta ställer, som Fritzell påpekar (20/2007), stora krav på långsiktighet i handlandet. Jag är inte alls säker på att den strategiska förmågan hos universiteten verkligen saknas. ”The proof of the pudding is the eating”, brukar man säga och jag för min del är beredd att ge universiteten det fulla ansvaret.
ULF SANDSTRÖM
docent och universitetslektor
vid Linköpings universitet och medförfattare
till bilaga 8 i Resursutredningen.
