Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 april, 2008
Universitetsläraren

Anton Forsberg, Rickard Lingström och Mattias Wiggberg skriver i en debattartikel i Universitetsläraren 2/2008 att karriärplanering behövs för doktorander, eftersom alltför många av dem efter avslutad examen hamnar i arbetslöshet: jag tror nog att vi alla kan skriva under på detta påstående. Det som däremot är lite mera tveksamt är författarnas åsikt om vem som ska planera doktorandernas karriär – här är det universiteten som uppmanas att ge kurser i karriärplanering, att informera det omgivande samhället om vad det är en forskarutbildad person kan och att se till att näringslivet kan ta till sig av de forskarutbildades kunskap. Allt detta subsumerar författarna under den tredje uppgiften: jag är lite tveksam till huruvida det inte är lite väl äventyrligt att göra en sådan subsumtion, men min huvudsakliga kritik ligger någon annanstans.

VART TAR DOKTORANDEN själv vägen i författarnas argumentation? Hela debattinlägget går ut på att det är andra än den forskarutbildade själv som ska ordna med dennas karriärmöjligheter. Jag vänder mig bestämt mot denna åsikt: det är den enskildes sak att planera sin karriär och att se till att det finns ett liv bortom doktorsexamen. Grunderna för min opposition är följande.
För det första är situationen väldigt olika i olika ämnen: för juris doktorer kan det vara svårt att hitta en lektorstjänst eller post-doc anställning, men ett juridiskt jobb någonstans hittar nog de flesta. Inom humaniora ser det säkert ut på ett annat sätt, men detta är känt till och med i juristkretsar. Jag kan därför inte tycka att det är universitetens och högskolornas sak att berätta för doktoranden att universiteten inte är den enda arbetsplatsen, och inte heller att berätta för andra arbets-platser att det finns framtida doktorer som kommer att behöva jobb. Det är inte heller deras uppgift att se till att det finns
jobb i närheten, när nu alltför många inte är beredda att flytta på sig. (När jag själv för två år sedan sökte det lektorat som jag nu innehar, var det en nybliven doktor till som sökte: vem vill flytta från Stockholm till Jönköping? Den andra sökanden har för övrigt numera också fast anställning på ett universitet.)

UNIVERSITETEN KAN inte förväntas att sektorsvis för olika ämnen träna doktorander att vara påhittiga och finna vägar till anställning. För det är det andra skälet till min opposition: om nu forskarutbilda-
de är så bra som författarna säger – och det finns nog ingen anledning att tvivla på det – bör de rimligtvis själva kunna komma på att jobb på universiteten är sällsynta (diskuteras något annat i doktorandkretsar?) och att det alltså krävs en viss framförhållning för att hitta ett annat lämpligt arbete efter examen.
Jag har svårt att tycka synd om den doktorand som dagen efter sin disputation kommer på att institutionen saknar medel att anställa den nyblivna doktorn (dessutom ska ett lektorat ändå utlysas i konkurrens och alltså inte vikas åt egna doktorander).
Det är, eller borde åtminstone vara, allmänt känt att många forskarutbildade måste finna sin inkomst från något annat håll än universitetsvärlden. Det kan inte komma överraskande för någon att planering behövs.
Jag kan inte heller tycka att det är universitetens uppgift att se till att doktoranden får möjlighet att bredda sin kunskap utanför avhandlingsämnet: om doktoranden behöver sådan kunskap – och det kan, igen, inte vara någon hemlighet för någon som deltagit i arbetslivet på ett universitet att det numera behövs kunskaper i administration och PR för att kunna komma vidare – bör doktoranden själv se till att den finns. Jag själv försummade att bredda mig, men detta är rimligtvis mitt eget fel, inte något fel begånget av Juridicum vid Stockholms universitet.

DET FINNS EN TENDENS bland alltför många av oss att lägga ansvaret för lösningen av våra problem på någon annan. Författarnas debattartikel utgör ett utmärkt exempel på denna tendens. I stället för att kräva att någon annan ska skapa den sköna nya värld som författarna efterlyser, skulle kanske deras organisationer – om det är så angeläget – kunna göra ett bättre jobb med att påpeka för doktorander att en bra avhandling allena numera inte längre räcker för ett universitets- eller för den delen något annat jobb – om det nu någonsin gjort det.

JAKOB HEIDBRINK
B.A., M.Jur. (Oxon), LL.D.
Assistant Professor in Law
Jönköping International Business School

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 4, 2024
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023