Det är inte ofta medlemmar lämnar SULF för att de är missnöjda, men härom veckan hände det igen. Jag fick en kopia av en utträdesanmälan på mitt bord där medlemmen bredvid krysset i missnöjesrutan skrivit att hon var arbetslös efter två postdoc-år utomlands och att hon var missnöjd med att vi ännu inte lyckats se till att vare sig lösa frågan om vettiga forskarkarriärer eller frågan om att stipendiater blir utförsäkrade från de sociala trygghetssystemen. Det är naturligtvis synd om medlemmen, och det är också synd att problemet hon refererar till inte ens har uppmärksammats ordentligt även om vi verkligen har försökt. Men nu tycks våra ansträngningar vara på väg att bära frukt.
Skälet till min optimism är den samsyn som rådde vid SULF/UU-seminariet Vägar och visioner i Uppsala (se artikel i nästa nr av Universitetsläraren), där samtliga paneldeltagare var eniga om att denna fråga är en av de viktigaste att lösa inför framtiden. Om nu alla vill lösa frågan så måste det väl också vara möjligt att göra det även om vi inte är riktigt ense om vägen?
DET ÄR EN ÖDESFRÅGA. Ska Sverige vara ett kunskapssamhälle måste högskolan erbjuda unga doktorander en transparent karriärväg, en väg som gör att de i stället för att försöka tränga igenom dagens finansieringsdjungel och i bästa fall hamna i osäkra och otrygga försörjningar kan ägna all kraft åt att forska, undervisa och bli riktigt kompetenta universitetslärare som står trygga på båda professionens ben. Först då får vi riktigt bra forskning och undervisning som vilar på vetenskaplig grund. Det behövs om studenterna ska få en utbildning som gör dem rustade att bidra till morgondagens samhällsutveckling.
MEN FÖR ATT DETTA ska bli verklighet räcker det långtifrån att Befattningsutredningens förslag genomförs (se också ledaren i nr 20/2007). För att detta ska bli verklighet krävs också att finansieringen av undervisning och forskning förändras radikalt. Det behövs möjlighet till långsiktig planering och en betydande koppling mellan undervisnings- och forskningsresurser, vilken helt saknas idag. Många av Resursutredningens förslag skulle gynna utvecklingen, men definitivt inte alla.
MEST KRITISK ÄR JAG till idén att via kvalitetskriterier bestämma universitetens forskningsanslag eftersom de utvalda kriterierna inte gynnar lärosäten som anställer unga, utan tvärtom missgynnar dem. En tvåårig postdoktor eller en bitr. lektor kommer inte att generera citeringar. Oavsett kön bidrar han eller hon inte heller till att höja andelen kvinnliga professorer. Och det är inte de nydisputerade som drar in externa medel. Ett lärosäte som vill ha mycket forskningsresurser bör hellre anställa en kvinnlig professor som ofta förekommer i Nature eller Science och drar in stora externa medel. Argumentet att de nydisputerade kan få en anställning i professorns projekt håller inte – det kan de redan nu.
GIT CLAESSON PIPPING
