Vi vill inte bara ha debatt utan också uppmana till reflektion och självrannsakan bland lärarna och forskarna. Vad vill vi egentligen? Vad anser vi forskare och lärare är meningen och målet med vår verksamhet? säger Sharon Rider, universitetslektor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.
Tillsammans med Anders Jörnesten är hon redaktör för boken Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering. De är också två av de tolv forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som har skrivit var sitt avsnitt i boken.
En ordentlig diskussion
Ursprunget till boken är ett symposium anordnat 2006 av Quo Vadis? – Uppsala universitets forum för universitetsdebatt samt Uppsala centrum för vetenskapsstudier.
– Vi vill få till en ordentlig diskussion om de förändringar som har kommit de senaste 20 åren. Vad är det vi har gått med på? säger Sharon Rider.
Hon citerar ur europeiska universitetens Magna Charta, antagen i Bologna 18 september 1988: ”Frihet i forskningen och utbildningen är universitetens grundläggande livsprincip” och frågar om universiteten idag lever upp till denna princip.
Tveksamt, svarar hon själv.
– Nu ska universiteten vara till nytta, och det är ju bra, men man förstår inte alltid att det finns både inomvetenskaplig nytta och utomvetenskaplig nytta, och att den första kan vara en förutsättning för att den andra ska blomstra. Det ligger en fara i att definiera nytta så snävt instrumentellt som har blivit vanligt.
Hon kritiserar Bolognaprocessen med dess fokus på anställningsbarhet och utvärderingssystem som hon anser innebär en utarmning av universitetens livsprincip.
– Man vill ha en forskning som så att säga på förhand garanterar kvalitet.
– När det gäller forskning och undervisning finns dock inte sådana garantier. Mätning i form av till exempel hur mycket externa medel forskaren drar in, hur många nätverk forskaren deltar i och hur många citeringar forskaren får, är tänkt att tjäna som objektiva mått på kvalitet. I själva verket är kvantitativa mått svåra att översätta till kvalitativa och de säger väldigt lite om vad forskningen kan leda till eller ha för betydelse framöver.
En stor nypa salt
Sharon Rider anser att vi borde ta dagens fokusering på ”excellenta” forskningsprofiler, nätverk och kluster med en stor nypa salt. Hon använder termen ”utvärderingshysteri”.
– Alla dessa kvalitetsutvärderingar kan tolkas som ett kamouflage för att dölja en pågående kvalitetssänkning genom att ordet kvalitet ges en ny innebörd i dessa utvärderingar.
Hon tycker sig se två styrande principer.
1. Kvalitet är i själva verket kvantitet. Den forskning som ger upphov till många artiklar, flitig citering och stora externa anslag räknas som högkvalitativ.
– Alltså är det efterfrågan som i slutändan avgör vad som ska räknas som kvalitet. Man har ganska okritiskt överfört vissa ekonomiska modeller på forskning.
2. Man försöker bestämma inneboende kvaliteter (originalitet, skarpsinne, djup) utifrån vissa externa förhållanden, till exempel i vilken tidskrift något förekommer.
– Men detta är att avsäga sig det kollegiala professionella omdömet, och därmed undvika intern debatt. I längden är detta ett farligt förhållningssätt för vetenskapen.
Ringar på vattnet
Boken Reclaim the Science! ger ringar på vattnet, bland annat har den lett till en serie debattinlägg i radioprogrammet Obs i P1.
I Obs tisdag 5 februari kritiserade en av författarna i boken, Alexandra Waluszewski, professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet och föreståndare för Centrum för teknik- och vetenskapsstudier, konkurrensutsättningen och rankingen av forskning så som den kommer till uttryck i Dan Brändströms resursutredning.
– Man bortser från att den forskning som är mest citerad i sin samtid kanske bara är den som är mest mainstream, den som är mest lik den samtida normen inom sitt fält.
– Man bortser från den historiska erfarenheten att kritiskt granskande nyskapande kunskap ofta framstår som obegriplig och oanvändbar av sin samtid oavsett om den ska värderas ur ett akademiskt eller ett ekonomiskt perspektiv. Vem i den etablerade forskarvärlden höjde den unge okände Semmelweis till skyarna när han hittade ett nytt samband om bakteriers spridning? säger Alexandra Waluszewski.
Sharon Rider vänder sig mot att samma mall ska tillämpas över hela universitetet.
– Det är kanske inget större problem att konkurrensutsätta och mäta forskning som ska vara till omedelbar nytta, tillämpad forskning med tydliga avnämare. Men problemet är att samma modell är tänkt att tillämpas på all forskning.
– Och idén med grundforskning är att
vi inte kan veta vad som kommer att visa sig vara viktigt för vetenskapen eller samhället om hundra år.
– Vi måste låta forskningen bli riktig forskning och inte bara utredningar och tekniska innovationer. Poängen med grundforskning är insikten att stora omvälvande insikter och vetenskapliga landvinningar inte kan beställas fram genom särskilda utlysningar, säger hon.
Ifrågasätter alla ägg i en korg
Sharon Rider ifrågasätter att vi är så säkra på förträffligheten i vårt nuvarande vetenskapsideal, våra samhälliga värderingar, och dagens universitetsväsende att vi anser det klokt att lägga alla ägg i en korg.
Situationen för undervisningen är också problematisk anser hon, bland annat att man ska erbjuda akademisk utbildning ”i allt till alla” utan att allvarligt ställa frågan om vad denna akademisering innebär.
– Om man vill att närmare 50 procent av varje årskull ska in på universitet och högskolor så måste man ge lärarna möjligheten att erbjuda riktig undervisning, som ställer krav på studenterna. Men det kan man inte göra i dagens system, bland annat därför att varje underkänd student innebär en ekonomisk förlust för institutionen.
Ambitionen är att undervisningen ska vara forskningsanknuten.
– Det är väldigt svårt att se hur det ska gå till idag, i alla fall när det gäller humaniora. Lektorerna, som ansvarar för den största delen av undervisningen, ägnar ofta den begränsade tid de har till forskning till att ansöka om medel (i vissa högskolor ligger forskningsandelen av tjänsten på ett par procent).
Vad är alternativet?
– Det amerikanska systemet är bättre. De flesta fasta tjänster innebär rätt stora möjligheter till forskning; på samma sätt har nästan alla professorer viss undervisning i sin tjänst. Under sådana villkor är det rimligt att förvänta sig såväl att det forskas, som att den forskningen kommer studenterna till godo.
Sharon Rider vänder sig mot det korta perspektivet när det gäller ”nyttig forskning” med frågan: Vem kunde på 50-talet förutsäga att en av dagens växande industrigrenar skulle vara dataspelsbran-schen?
– Vi kan inte veta exakt hur vetenskapen eller samhället kommer att se ut om femtio eller hundra år. När det gäller universitetet bör man inte bara planera fem eller tio år framåt, utan man måste också tänka i hela generationer och bygga grunder i utbildningen som räcker i femtio år. Vi tränar ju framtidens forskare och lärare. Vi måste bibehålla de delar av utbildnings- och forskningstraditionen som gör det möjligt att anpassa oss till det oförväntade, och inte måla in oss i ett hörn med dagens tillfälliga värderingar, intressen och kortsiktiga behov. Det krävs helt enkelt lite självkritik.
PER-OLOF ELIASSON
Fotnot
Ignaz Philipp Semmelweis, ungersk läkare som upptäckte att dödligheten i barnsängsfeber minskade dramatiskt efter att medicinstudenterna som praktiserade på förlossningsavdelningen börjat tvätta händerna efter att de deltagit i obduktioner.
