Carl Tham, under åren 1994 – 1998 omstridd utbildningsminister, säger också idag sådant som går på tvärs mot konsensus och utbredda uppfattningar. Han ifrågasätter exempelvis varför Sverige (och andra länder) så följsamt genomför Bolognaprocessen. Under tiden som ambassadör i Berlin (2002–2006) fick han höra mycket av tyskt missnöje med Bolognaprocessen. Åter i Sverige har Carl Tham ännu inte hört några riktigt bra och konkreta argument för nödvändigheten av nämnda process.
– Bolognaprocessen har ett lätt absurdistiskt drag. Rörlighet? Skulle det inte tvärtom främja rörligheten bättre om det fanns olikheter, varför söka sig utomlands om det är samma sak som hemmavid?
Han anser att sådant som Bolognaprocessen tar tid och resurser från själva utbildningen, vilket främst drabbar studenterna.
– Först kommer forskningen och det som anses ”excellent”, därefter kommer möten och processer som Bologna, allra sist kommer studenterna.
Han menar också att det är ”helt fel tänkt” att lärosäten ska utvärderas och rankas, för att därefter konkurrera.
– Vetenskapen är till sin natur ett konkurrenssystem, alla forskare vill vara lysande, men varför ska universiteten konkurrera med varandra? Jag har stor respekt för Dan Brändström, men är helt emot hans förslag i Resursutredningen om klumpanslag till universiteten. Det kommer att leda till en otrolig ”infighting” ute på universiteten.
– Ingen skulle heller komma på idén att dela ut en jättesumma till ÖB och hans närmaste medarbetare och på det sättet decentralisera beslut om vilken inriktning det svenska försvaret ska ha.
Grundläggande missuppfattning
Carl Tham talar om ”en grundläggande missuppfattning” när det gäller forskningens frihet.
– Forskningens frihet garanteras av den demokratiska staten, det innebär sådant som att alla forskningsresultat får offentliggöras, att forskarna väljer uppgift, har makt över forskningsprojekten och att beslut baseras på vetenskapliga bedömningar.
Däremot är det fullt legitimt och inte alls ett hot mot forskningens frihet att regering och riksdag styr forskningsanslag mot vissa områden:
– Om man säger att den reumatologiska forskningen är underfinansierad, jämfört med andra folksjukdomar och man vill ändra på detta måste det ske genom ett politiskt beslut, det ska inte akademiker fatta.
Han påpekar också att de som förespråkat att beslutsfattandet kring forskning ska avpolitiseras inte är konsekventa, när politiker talar om att ”forskningen” strax ska lösa de problem som den intensiva klimatdebatten har aktualiserat, är det exempel på politisk styrning av forskningsinriktning.
Prioritera utbildning
Men det är alltså inte forskningens förutsättningar som engagerar Carl Tham mest, utan hur utbildningen får stå tillbaka för övertro på forskningssatsningar.
– Professorer talar ofta om ”undervisningsbörda”, men man hör aldrig någon använda uttrycket ”forskningsbörda”. Trots att det är viktigare på lång sikt att satsa på utbildning.
Att ökade anslag till forskning med automatik skulle innebära ekonomiskt välstånd och allmänt vara för nationens bästa avfärdar han som ”mytologi”. Nej, menar man allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation är det, enligt Carl Tham, utbildning som måste prioriteras. Att, som både alliansen och hans partikamrater i oppositionen, sträva efter ett enprocentmål när det gäller hur stor del av statsbudgeten som ska gå till forskning finner han ”meningslöst”.
Också när det gäller ett utbildningsrelaterat procentmål, den s-märkta ambitionen att 50 procent av en årskull ska gå vidare till högskolestudier, är Carl Tham skeptisk till detta mål, som formulerades och drevs av hans efterträdare på ministerposten, Thomas Östros och Leif Pagrotsky.
– Nej, även om man kan sympatisera med tanken är jag inte så entusiastisk inför målet om 50 procent. Varför inte 60 procent? Eller 45? Avgörande måste dels vara studerandes efterfrågan, dels arbetsmarknadens behov, ibland förvisso mycket svårt att jämka ihop.
Men det är, inte oväntat, regerande alliansens politik som Carl Tham har flest invändningar emot:
– Deras budgetpolitik är en katastrof, alliansen agerar stick i stäv med kunskapssamhället. Det är klassisk höger-ideologi, borgerligheten har aldrig varit förtjust i utjämning, de har alltid slagit vakt om sina utbildningsprivilegier.
Konkret menar han sådant som åtgärder som han anser medvetet minskar tillströmningen och begränsar antalet sökande till högskolan.
– Att man skär ned på vuxenutbildningen som fungerar högskoleförberedande är ett sådant exempel.
Med tanke på att vuxenutbildning hör ihop med traditionell folkbildning kan man säga att exemplet ligger nära till hands, numera är Carl Tham knuten till ABF och har sitt ”kontor” i ABF-huset vid Sveavägen i Stockholm. Här arrangerar han debatter och möten kring skilda ämnen, från konst till kapitalism.
Han har fortfarande ett uppdrag inom socialdemokratiska partiet, men påpekar samtidigt, roat, att det är tämligen riskfritt för honom att uttala sig i frågor kring högre utbildning och forskning – ”ingen lär komma på idén att be mig återkomma som minister …”
Vållade uppmärksamhet
Uppfattar han då att den politik som gäller, liksom den tvärpolitiska debatten och retoriken kring forskning och högre utbildning, innebär en total omsvängning, ett återtåg från det han själv stod för?
Här kan noteras att några dagar tidigare har nuvarande ministern för högre utbildning, Lars Leijonborg, i en intervju i Svenska Dagbladet, sagt att han överväger ett system där universiteten kan ”kalla” vissa personer till professorer som ett sätt att komma till rätta med kvinnors underrepresentation. Det vill säga en 2008 års variant av de ”Tham-professurer” som infördes och som Carl Tham idag beskriver som en ”beskedlig reform”.
Uppmärksamhet var meningen
Och i Brändströms förutnämnda resursutredning föreslås att ett lärosätes kvalitet bland annat ska mätas med hjälp av antalet kvinnliga professorer. Att (åtminstone i teorin) prioritera kvinnor är numera tvärpolitiskt accepterat.
– Ja, utvecklingen har rullat på. ”Tham-professurerna” var när jag införde dem en viktig fråga, men förändrade inte så mycket då. Däremot vållade de
uppmärksamhet, vilket var meningen!
Om han ska vara självkritisk säger han att vissa saker gick lite för fort, var för lite förankrat, ute på universiteten.
Förknippas med expansion
Carl Tham förknippas i hög grad och med rätta med expansionen av högskolorna. Nu skrev visserligen nyligen Mona Sahlin och Thomas Östros på DN Debatt att man vill fortsätta expansionen av högskolorna, men i övrigt talar en stor och enig kör snarare om ”koncentration”, ingen tror på allvar att det skulle bli flera nya högskolor.
– Svängningen kom redan under Thomas Östros ministertid, han var inte fullt lika övertygad som jag, utan lite mer försiktig.
Idag säger Carl Tham att han skulle ha gjort på ett annat sätt, om han hade fått sitta kvar ännu en period.
– När jag slutade var expansion rätt, men sedan hade jag gjort om vissa saker, det hade varit dags för konsolidering, istället för att resurstilldelningen fortsatte att bygga på expansion.
Akademiska Hus …
Vad han idag verkligen skulle vilja få bort är Finansdepartementets (och rege-ringars) krav på att Akademiska Hus ska leverera vinst. Han anser det befängt att ta ut vinst ur verksamheter som inte genererar vinst:
– Högskolorna bör betala en hyra som täcker avskrivningen – som bör vara på minst 40–50 år – och underhåll, inget mer.
– Det är den fråga som jag först skulle ta itu med om jag vore
utbildningsminister!
Och han upprepar med eftertryck att det, garanterat, aldrig kommer att bli så, medveten om att hans avgång välkomnades av rätt många och att dåvarande statsministern Göran Persson fick det mindre hett om öronen med Östros på utbildningsministerposten, ”dessutom är jag pensionär”.
Men efter avgången har Carl Tham fått brev från ”forna åsiktsfiender”, som exempelvis menat att ”doktorandreformen inte var så dum, trots allt”.
Att han var en kontroversiell minister, att det ofta blev ”bråk” under hans tid ser han som något positivt, att det kom till ideologiska strider kring högre utbildning och forskning.
– Jag kan bara beklaga att det sedan dess inte har varit samma tryck i frågorna!
MARIELOUISE SAMUELSSON
