Sverige är snabbt på väg mot en era där ekonomin i huvudsak kommer att vara kunskapsbaserad. Universitetens roll som motor i kunskapssamhället blir alltmer betydelsefull, vilket kommer att påverka all akademisk verksamhet.
Samtidigt förutsätter all verksamhet vid universiteten i allt högre utsträckning hantering av intellektuella rättigheter och intellektuell egendom. Det gäller inte bara forskning utan även utbildning. Det kan, förutom forskningsresultat, vara it-plattformar, databaser, mjukvaror och olika typer av digitala läromedel.
Allt detta ställer nya krav på universiteten, krav som de svenska universiteten inte är rustade att möta.
Det är i korthet bakgrunden till varför Ulf Petrusson anser att lärarundantaget bör avskaffas. Ulf Petrusson är professor i juridik på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och föreståndare för Center for Intellectual Property, CIP, vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. I fjol behandlade han ämnet i boken Universitetet i kunskapsekonomin (Vinnova).
– I Sverige har vi inga strukturer för att bygga upp intellektuella tillgångar vid universiteten. Det finns ingen medvetenhet, annat än möjligen hos den enskilde forskaren, om vad man måste ha kontroll över under lång tid för att fortsätta sin forskning. Allt är fragmenterat och utspritt. Det är inte accepterbart, säger Ulf Petrusson.
Han betecknar dagens situation som ”kladdig” och menar att i skydd av lärarundantaget undviker universiteten att ta tag i en rad frågor.
Forskare är moraliska
– Anledningen till att det här systemet inte havererat fullständigt är att de allra flesta forskare är moraliska människor.
Han hävdar att det finns många exempel på att systemet inte fungerar.
– Sitter du idag på en universitetsledande position så har du varit med om ett antal fall då giriga forskare har ställt till det rejält. Då har du sett vilka konsekvenser det får när forskare hoppar av och säljer all forskning; data, infrastruktur, allt. Det kan innebära att forskargruppen tappar sin infrastruktur och ett forskningsfält försvinner, säger han.
Med utgångspunkt i lärarundantaget får forskaren i mycket göra som han vill.
– Men det här duger inte i det kunskapssamhälle som nu är på väg att växa fram.
Forskningsresultaten och den struktur som behövs för forskningen måste rimligen vara universitetets tillgångar. Därför tycker jag det är viktigt att säga: ta bort lärarundantaget och ge universiteten resurser att ta hand om det.
Han påpekar att man då givetvis måste ha en bättre incitamentsstruktur, det måste löna sig för lärare och forskare att lägga ner extraarbete för att bygga upp exempelvis it-strukturer.
Universiteten i centrum
Ulf Petrusson poängterar också att det inte handlar om att universiteten ska börja tänka kommersiellt.
– Vi har alltid gjort det misstaget i Sverige att när vi pratar om lärarundantaget pratar vi om vem som ska tjäna pengar. Låt oss i stället prata om vem som ska ta ansvaret för att säkerställa nyttiggörandet, säkerställa öppenhet, säkerställa att de strategiska samarbetena fungerar, säkerställa att vi inte säljer ut infrastruktur och så vidare.
Han anser att det inte är rimligt att det ansvaret vilar på enskilda forskare, särskilt som det inte finns någon press på dem att göra något.
– Den stora utmaningen för Sverige är att universiteten måste bygga upp sina tillgångar i form av intellektuella rättigheter. Det ska inte vara den enskilde forskaren i centrum utan mer och mer vara universiteten i centrum.
Värden går förlorade
Ulf Petrusson skissar på hur systemet borde fungera:
Om universitetet tar emot stora forskningsanslag bör det också ingå ett ansvar för och följa med medel för att säkerställa hur nyttiggörandet ska skötas; offentlighet, samarbete med industrin, spinoff-verksamhet och oberoende.
– Det ska alltså finnas medel till nyttiggörandefrågor och också till ”conflict of interest”-hantering eftersom nyttiggörandedimensionen måste kompletteras med att säkerställa de traditionella akademiska värdena.
För att hantera de här frågorna behövs personer som har det strategiska ansvaret på alla nivåer vid universiteten, alltifrån forskargruppsnivå till rektorsnivå.
Ulf Petrusson bedömer att diskussionen om de här frågorna har kommit igång först det senaste året, bland universitetsrektorer, forskningsinstitutschefer, hos Vinnovas nyckelaktörsprogram och på enskilda universitet,
– Många av universitetsrektorerna i landet ser kladdigheten och ser hur mycket värden som går förlorade och man ser att vissa forskare är oerhört kommersiella och säljer av, medan andra forskare bara är naiva och tappar resultaten. De här rektorerna känner ett behov av att styra upp systemet och framförallt göra det tydligt, transparant.
Rektorerna inte mogna
Men Ulf Petrusson tror inte att rektorerna är mogna att ta tag i de här frågorna utan ett tydligt tryck från statsmakten.
Hur är inställningen på departementsnivå?
– Enskilda tjänstemän är väl inlästa, men jag blir alltid lika kall när jag hör politikernas snäva syn på entreprenörskap och att alla ska vara ”entreprenörer”. Man menar att forskare ska driva sina egna privata bolag utanför universitetet, samtidigt som de ska vara lärare och forskare och sitta på flera olika stolar. Att skapa den typen av egna småföretag innebär att vi lyfter ut den forskningen och isolerar den, om man inte har styrt upp det i förväg och säkerställt öppenheten.
Finns det någon kompetens vid universiteten att sköta de här frågorna?
– Det krävs en ny typ av professionalism, men när det här tänkandet väl sitter så tror jag det inte är mera komplicerat än låt säga hantera grundutbildningspengar. Man har bara inte fått mandat att göra det och inte inlett processen att bygga upp kunskapen.
Varifrån ska det mandatet komma?
– Det måste ske på flera plan samtidigt, från politiken och nedåt.
Ulf Petrusson anser att Sverige redan befinner sig i en omvandlingsprocess och nämner som exempel att flera universitet, bland annat Göteborgs universitet, har byggt upp organisationer för forsknings- och innovationsservice som arbetar i den här riktningen.
Och exempelvis på Chalmers har man i doktorandutbildningen börjat tala om
IP (intellectual property) och etik. Inte om IP och att tjäna pengar utan om att vad det betyder att ta moraliskt ansvar i forskningssammanhang. Man diskuterar frågor som: Att vara kritisk och oberoende, vad innebär det? Hur skapar man oberoende och en styrka att förhandla?
– Jag tror att de unga forskare som är involverade i den dialogen ser att lärarundantaget inte är något som gynnar oss. Jag tror att den enskilde forskaren ser att hantering av intellektuella rättigheter är något som universitetet måste ta på sig och ta ansvaret för.
Få ett strategiskt mandat
Ulf Petrusson anser att det inte är realistiskt att det vilar på de enskilda forskarna att förhandla med forskningsdirektörer från SKF eller Astra som jobbar med sådana frågor dagligen, när forskarna aldrig har stött på sådana förhandlingar förut. Detta samtidigt som forskarna ska sköta exempelvis avknoppningsföretag, gå in i forskningssamverkan och tydliggöra sina aktieportföljer.
– Vi måste ha starka forskningsmiljöer som får ett strategiskt mandat från universitetsförvaltningen att sköta de intellektuella rättigheterna. Det ska inte vila på oss forskare, vi har inte resurser att göra det på ett bra sätt.
Ulf Petrusson anser det är dags för en initierad diskussion om de här frågorna.
– Jag vill uppmana SULF att inte se frågan om lärarundantaget som att en rättighet tas ifrån oss. Utan se det som ett sätt att skapa förutsättningar att göra ett bättre jobb, och att fördela ansvaret mellan mig och arbetsgivaren på ett rimligare sätt.
Forskaren ska avgöra
I en replik på Ulf Petrussons uppmaning ger SULF:s ordförande Christoph Bargholtz förbundets syn.
– De fall som diskuteras i intervjun verkar vara sådana där enighet råder om att en kommersialisering är aktuell och det gäller att hitta en lämplig teknisk lösning för hur detta ska gå till. Ulf Petrusson har fullständigt rätt i att detta idag är ett outvecklat område.
Men Christoph Bargholtz menar kärnfrågan är en annan.
– Lärarundantagets kärna gäller frågan om vems ansvaret är att avgöra när ett forskningsresultat föreligger och om det i så fall ska kommersialiseras. Med forskarens frihet att välja problem följer ett ansvar både för frågeställningens relevans och för konsekvenserna av forskningen.
– Det måste därför vara forskaren eller forskargruppen som har att avgöra om resultatet ska göras fritt tillgängligt genom öppen publicering eller om en kommersialisering kan vara aktuell. Först därefter kan de överväganden som förs fram i intervjun bli aktuella, säger Christoph Bargholtz.
PER-OLOF ELIASSON
