Nästan hälften av dem som befordrats till professor fick inget lönelyft när de befordrades och mer än 75 procent fick heller ingen ökad tid för forskning. Det visar en uppföljning av befordringsreformen, som SULF givit SCB i uppdrag att genomföra under hösten 2007.
Uppföljningen bygger på en enkät som har besvarats av sammanlagt drygt 1200 universitetslärare vilka befordrats vid 24 lärosäten.
Av resultatet framgår också att bland dem som befordrats till lektor fick 70 procent löneökning direkt. När det gäller tid för forskning fick 65 procent av lektorerna inte någon ökad tid för detta.
– Det är resursslöseri att inte alla lärare, och framför allt alla professorer, ges möjlighet att forska och lämna bidrag till landets kunskapsuppbyggnad, säger Git Claesson Pipping, SULF:s förbundsdirektör.
– Forskning och undervisning måste tillåtas gå hand i hand, och den kunskap en professor har skaffat sig får inte erodera genom bristande forskningsmöjligheter.
Cirka 90 procent av lektorerna och professorerna anser att den mest positiva effekten av reformen är att man blir befordrad på sina egna meriter och inte behöver invänta att en befattning utannonseras.
Bland lektorerna anser cirka var fjärde att de pedagogiska meriterna har fått större tyngd och uppmärksamhet också vid rekryteringar.
Nästan var tredje professor värdesätter den högre titeln.
Drygt var femte befordrad lärare tycker att reformen medfört att det blivit lättare att komma ifråga för externa forskningsmedel.
De två mest negativa effekterna är för det första att trots befordran har arbetsvillkoren inte påverkats (anser 62 procent av de tillfrågade professorerna och 65 procent av lektorerna) och för det andra att lönen inte blivit jämförbar med den lön som rekryterade får (37 procent av professorerna och 49 procent av lektorerna).
Befordringsreformen infördes 1999.
ULRIKA HERSTEDT
pressinformatör
Skriften "Befordringsreformen – en visitkortsreform"? kan beställas här.
