Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Atlasexperimentets nya ordförande: ”Vi ska åstadkomma ny fysik!”

När Kerstin Jon-And, professor i partikelfysik vid Stockholms universitet och ny ordförande för det så kallade Atlasexperimentet, i juli är med och ”trycker på startknappen” till acceleratorn LHC, Large Hadron Collider, i CERN-labora-toriet är det i alla avseenden stora saker på gång. Acceleratorn är den största i sitt slag, liksom själva experimentet och ambitionerna.

1 februari, 2008
Universitetsläraren

Experimentet i CERN, Conseil Européen pour la Recherche Nucléaire, beläget utanför Genéve, nära gränsen till Frankrike, är världens största laboratorium för elementarpartikelfysik. Där återskapas Big Bang i miniformat, eller åtminstone det tillstånd som rådde en miljarddels sekund efter den stora smällen, då universum skapades. Återskapandet sker genom att man låter protoner krocka i så hög hastighet att den närmar sig ljusets. Detta sker under jord där acceleratorn har konstruerats inne i en tunnel innehållande en detektor som, apropå storslaget, väger 7000 ton, är 22 meter hög och 44 meter lång.
De framtida resultaten av Atlasexperimentet är tänkta att leda till att läroböckerna i fysik måste skrivas på ett nytt sätt.
– Det som står i böckerna nu är sant, men det behöver i så fall skrivas om. Och det är ingen tvekan om att det är det som är meningen, Atlasexperimentet går ut på att upptäcka ny fysik.

Nu aktivt experiment
Atlasexperimentet övergår i år från en uppbyggnadsfas på mellan tio och femton år till aktivt experiment och från årsskiftet 2007–2008 är Kerstin Jon-And ordförande i experimentets styrelse som fattar de strategiska besluten.
Hon kallar ordförandeskapet ”ett hedersuppdrag”, men är lite ovillig att spekulera över varför just hon fått det.
För att kvalificera sig så ska man, enligt Kerstin Jon-And, ”ha varit med ett tag, känna experimentet och vara bra både på att organisera och att kommunicera”. Ordförandeskapet roterar, man börjar som vice ordförande under ett år, sitter ordförande under en tvåårsperiod, för att åter bli vice ordförande, ett system för att säkra kontinuiteten.

Hög svenskfaktor
Med en ordförande från Stockholms universitet och med Torsten Åkesson, professor i partikelfysik vid Lunds universitet, som president i CERN-rådet kan svenskfaktorn just nu sägas hög i sammanhanget, men det är inget uppseendeväckande om man frågar Kerstin Jon-And.
Sverige har funnits med länge och aktivt i bilden, som ett av grundarländerna när CERN-laboratoriet invigdes 1954. Idag är antalet medlemsländer 20, när det gäller Atlasexperimentet involverar det 2100 forskare från 167 institutioner runt om i världen. Förutom styrelsen finns en daglig ledning. De flesta forskarna som ägnar sig åt Atlasexperimentet är inte stationerade i CERN, men kommer regelbundet dit på möten.

Letar efter Higgs partikel
Och i sommar startar på allvar jakten på den nya fysiken, specifikt letandet efter Higgs partikel.
Den finns i teorin, den är en förutsättning i den så kallade standardmodell som förklarar hur de minsta beståndsdelarna av materien växelverkar med varandra. Amatörfrågor i sammanhanget blir förstås hur man kan vara så säker på att Higgs partikel alls finns? Och om inte, vad händer i så fall, när avblåser man så att säga sökandet? Det framstår ju som betydligt svårare att bevisa att något inte existerar …
Kerstin Jon-And försäkrar att det inte skulle innebära ett misslyckande att inte hitta Higgs partikel, tvärtom skulle det snarare göra det hela ännu mer spännande.
– Vi kan nämligen söka efter Higgs partikel i hela det massområde som är möjligt i Standardmodellen och hittar vi den inte måste Standardmodellen göras om.
– Och något finns det, något som har de egenskaper vi idag tillskriver Higgs partikel, att generera massa till de andra partiklarna. Egenskaperna är bland annat tröghet, så kallade Higgs-fält, som också kallas universums lim eller sirap, det vill säga något som är trögt för andra partiklar att passera.
– Partikelforskningen har mer och mer kopplats till astrofysiken, om universums energiinnehåll där det finns mycket mer att ta reda på. Våra kolleger astropartikelfysikerna har ju konstaterat att vi känner till fyra procent. Resterande energiinnehåll är, i runda siffror, 74 procent mörk energi och 22 procent mörk materia, det är i synnerhet den som ska återskapas i Atlasexperimentet.

”Räkna, räkna och räkna”
Jag frågar om hon som barn var upptagen av att titta på stjärnhimlen och med att fundera över sådant som var universum tar slut.
Kerstin Jon-And säger att hon visserligen tyckte mycket om att titta på stjärnor, men att det allra roligaste var att ”räkna, räkna och räkna”.
Hon kommer inte från akademikerhem, även om studier uppmuntrades, men det var framförallt en engagerad gymnasielärare i fysik som agerade inspiratör och som tog vara på hennes stora intresse för matematik och fysik. Det läste hon sedan vid Göteborgs universitet, där hon efter studierna bestämde sig för att gå lärarhögskolan.
Efter några år som lärare utnyttjade hon en förmån som då fanns, att lärare kunde studera vid universiteten med 70 procent av lönen i behåll. Detta var i slutet av 70-talet och Kerstin Jon-And beklagar att detta privilegium försvunnit.
För henne personligen var det en riktig lyckträff, hon talar fortfarande entusiastiskt om känslan, att komma tillbaka till universitetsvärlden, den här gången i Stockholm.
– Först då insåg jag hur mycket jag hade saknat miljön, det vill säga kunskapsutvecklingen. Att vara lärare och att ”bara” undervisa tenderar att man stannar på samma nivå, som den man lär ut, även om det finns fortbildningsmöjligheter.
Ja, återkomsten till universitetet var något ”fantastiskt”, hon släppte lärarbanan och blev 1978 antagen som doktorand.
Det experiment hon disputerade på var vid den tidens högenergifront, medan Atlas-experimentet befinner sig vid dagens.
Higgs partikel var inte i fokus då, den var ”påtänkt”, men sökandet efter den tog fart först i slutet av 80-talet.
För den som inte har sakkunskapen framstår både partikeljakt och ambitioner som något med starkt existentiella inslag, Kerstin Jon-And är van vid att hon får frågor av det slaget.
– Själv är jag ju ansvarig för produktionen av elektronik, då är man inte så upptagen av de existentiella aspekterna. Men visst, experimentet går ju ut på att vi ska flytta gränsen för vårt vetande, säger Kerstin Jon-And som gärna använder ordet ”nyfikenhetsdrivet” om detta forskningsexperiment.
– Att veta hur vi är uppbyggda, intill materiens minsta beståndsdel kan vara mycket fascinerande.
I det här skedet är det också lätt att locka studenter till elementarpartikelfysiken. I och med starten för Atlasexperimentet har de möjlighet att vara med om något unikt, något som inte händer mer än kanske vart femtonde år.

Rätt att rekrytera
Under uppbyggnadsåren har man inte kunnat ha så många studenter, men nu är det förstås väldigt rätt att rekrytera.
För efter sommarens knapptryckning och igångsättning ska experimentet köras i så där tio år. Kerstin Jon-And säger att hon visst är nyfiken, men att det gäller att inte vara otålig.
Det här är en forskning som kostar en del, budgeten för själva Atlasbygget är tre miljarder kronor, varav Sverige har bidragit med ungefär 130 miljoner. När experimentet körs är driftskostnaderna cirka 110 miljoner om året, varav Sverige betalar cirka 1,5 miljoner.
Attityden är hyfsat generös till att den här sortens grundforskning får kosta, sannolikt bidrar kombinationen av enorma maskiner och förhoppningen att lösa bokstavligt universella mysterier till detta.
Att Atlasprojektet är en stolthet för Europa bidrar säkerligen också till att Kerstin Jon-And beskriver finansieringen som tämligen adekvat. USA är ett av medarbetarländerna, cirka tjugo procent av forskarna i projektet kommer från USA, men partikelfysikens fokus har i och med Atlasexperimentet flyttats från USA (Chicago) till Europa.

Måste söka anslag
Men det innebär inte att projektet är befriat från mödan att söka anslag.
– Det är både bra och dåligt att det nu finns nya anslagsstrukturer, nya ställen att söka pengar ifrån, tvivelsutan går det åt mycket tid att söka pengar, säger Kerstin Jon-And.
Hon skrattar när jag frågar om de kommer att få Nobelpriset om de nu hittar Higgs partikel. Nej, fysikpriset ges inte till grupper och Atlasexperimentet är ett gigantiskt grupparbete, som fungerar väl och sammansvetsat. Tillfrågad om konflikter och intriger säger Kerstin Jon-And att visst, det kan finnas potentiella konflikter i att experimentet är så stort, genom att olika forskningskulturer måste samverka.
– Mer problematiskt kan det vara att vissa arbetsinsatser så att säga betalar sig väl, i uppmärksamhet och citerade artiklar, jämfört med det mer osynliga ”grovarbete” som också är nödvändigt. Men vi är alla eniga om att vi ska åstadkomma ny fysik!

MARIELOUISE SAMUELSSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023