Ledare

Vi fick en professor vi inte behövde! Git Claesson Pipping skriver om befordringsreformen i en ledare: Befordringsreformen innebar att ”professor” blev en kvalitetsstämpel i stället för en ämbetstitel. Tyvärr innebar den dock inte mycket mer för de befordrade professorerna, för två tredjedelar innebar befordran ingen förändring i arbetsuppgifter. Bortåt 90 procent har fått högre lön och kring 75 procent tror att de skulle haft högre lön om de blivit rekryterade.

Befordringsreformen innebar att ”professor” blev en kvalitetsstämpel i stället för en ämbetstitel. Tyvärr innebar den dock inte mycket mer för de befordrade professorerna, för två tredjedelar innebar befordran ingen förändring i arbetsuppgifter. Bortåt 90 procent har fått högre lön och kring 75 procent tror att de skulle haft högre lön om de blivit rekryterade.

DET HÄR ÄR några av slutsatserna i SULF:s utvärdering av befordringsreformen, i dagarna publicerad som skrift XXXI i SULF:s serie under titeln Befordringsreformen – en visitkortsreform? Här framgår tydligt att de befordrade tycks känna sig som andra klassens professorer, trots att det inte tycks finnas skillnad emellan vilka krav som ställs på skickligheten hos befordrade jämfört med rekryterade. Framför allt tycks de vara besvikna på möjligheten att forska utan anslagsjakt. Liksom SULF anser de att det är rimligt att lärare, inklusive professorer, både undervisar och forskar – men påfallande ofta har deras på huvudsakligen vetenskapliga meriter grundade befordran inte lett till att de får större möjlighet att forska efter befordran. För många gäller att de inte alls kan forska om de inte får externa medel, vilket ju blivit svårare, inte minst för dem som närmar sig pensionen.

DET ÄR SLÖSERI att lärosätena utnyttjar sina resurser så illa att de inte låter sina professorer upprätthålla den kompetens deras befordran visar att de har. Tydligast blir detta när det gäller dem som begärt prövning för professorsanställning i samband med att de ansökt om anställning som lektor. I stället för att anse att det är en styrka att man kan rekrytera en professor har mer än en ledare vid våra lärosäten hörts sucka: ”Vi fick en professor vi inte behövde!”

HELA RESONEMANGET är bakvänt. Det borde betraktas som ett kvalitetsmärke att man har professorer anställda, ju fler dess bättre. Riktigt kvalitativa utbildningar borde ha professorer som undervisar på alla nivåer. Riktigt kvalitativa lärosäten borde bemöda sig om att se till att de ger dessa professorer möjlighet att både undervisa och forska. Men de suckar. Vill de inte ha hög lärarkompetens?
Naturligtvis vill våra universitets- och högskoleledningar ha kvalitet. Naturligtvis skulle de alla vilja ha undervisande och forskande professorer på varje utbildningsnivå. Naturligtvis är det bristen på resurser som är problemet. Alltför lite pengar anslås direkt till lärosätenas forskning för att alla professorer ska kunna forska. Befordringsreformen var nämligen ofinansierad.

BEFORDRINGSREFORMEN har lett till att andelen professorer bland de anställda ökat till nästan internationella nivåer. När tar statsmakterna ansvaret och skapar ett resurstilldelningssystem som tillåter att de också får arbetsuppgifter som liknar dem professorerna i andra länder har?

Befordringsreformen – en visitkortsreform kommer att skickas ut till dem som svarat på enkäten samt till våra lokalföreningar. Medlemmar kan kostnadsfritt beställa den på www.sulf.se.

GIT CLAESSON PIPPING
FÖRBUNDSDIREKTÖR I SULF


Kategorier: Arkiv