Hur man än räknar är FoU underfinansierad

– Det är bra att det finns mångfald inom den statliga forskningsfinansieringen, säger Erland Hjelmquist. Vid årsskiftet tillträdde han som huvudsekreterare vid FAS, som tillsammans med Vetenskapsrådet, Formas och Vinnova utgör den statliga mångfald han beskriver

FAS är exempelvis mer tvärvetenskapligt, mer problemorienterat än det mer disciplinära Vetenskapsrådet. Det finns en viktig poäng med sådant, med olika infallsvinklar och olika bedömargrupper bland gruppen av finansiärer, fortsätter Erland Hejlmquist.
När det gäller problemorienteringen innebär den en närhet till politiska frågor, en närhet som aldrig får gå ut över den vetenskapliga kvaliteten.
– Ju mer samhällsrelevant forskningen är, desto mer förödande är det om det blir fel, säger han, som dock inte kan erinra sig något riktigt förödande, ”men inom akademien finns förstås alltid bra och mindre bra forskning”.
FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, kan med sin tvärvetenskapliga inriktning sägas spegla nye huvudsekreterarens egen verksamhet och forskning. Han är professor vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, har läst etnologi och filosofi, har en lärarutbildning i botten och en examen i psykologi, men är inte legitimerad, detta beroende på att SACO-strejk bröt ut när han 1971 skulle göra sin praktik i Jönköping.
– För att slippa gå sysslolös åkte jag tillbaka till Göteborg och läste bland annat filosofi. Och sedan yppade sig aldrig något bra tillfälle att klämma in en praktikperiod …
Hans forskning, som han framöver får ägna sig åt på tjugo procent av huvudsekreterartjänsten, kom att handla om kommunikation och språk, mer specifikt barns språkutveckling relaterat till funktionshinder som dövhet, cerebral pares och autism.
Erland Hejlmquist är född och uppvuxen i småländska Värnamo, men har sedan studentexamen i Värnamo varit knuten till Göteborgs universitet. Men han har dessutom ”sedan många decennier”, hunnit skaffa sig tämligen mångfaldig erfarenhet också av forskningsfinansieringssfären.
Han har varit ledamot av SFR, Socialvetenskapliga forskningsrådet, föregångaren till FAS, han har ingått i Vetenskapsrådets etiska granskningsgrupp, innan lagen om de etiska nämnderna kom och satt fram till årsskiftet i regionala etiska kommittén i Göteborg. Detta uppdrag liksom styrelsen i Riksbankens jubileumsfond, lämnar han i och med huvudsekreterarskapet. Kvar blir ett uppdrag Norrbacka-Eugenia-stiftelsen.
– Ja, jag har parallellt med forskning ägnat mig mycket åt forskningsfinansieringsfrågorna, det är intressant, det är roligt och viktigt. Jag har, uppenbarligen, ett intresse för organisatoriska, administrativa ting.

Beroende av externa medel
En påtaglig förändring som han har kunnat notera under nämnda decennier är finansieringens koppling till externa anslag.
– Det är mycket tydligt, jämfört med förr, beroendet av externa medel, det har blivit mer fokus och större medvetenhet. Samtidigt är det, numera, mycket svårt att locka de riktigt stora donatorerna, där finns de mindre som är nog så betydelsefulla, men många verkar ha vant sig vid att förlita sig på att forskningen fungerar, via skatterna.
En annan jämförelse han gör är att forskarfrågorna var mer politiskt intressanta, ”särskilt under 60-talet, under marschen mot välfärden”.
– Politikerna är överens, men intresset är inte lika mycket i politiskt fokus. Det är ingen stor politisk fråga, jag kan ju jämföra med mitt eget område handikappforskning. Handikappfrågor anses alltid viktiga, ingen säger något annat, men det behöver inte betyda något i den politiska praktiken.

Inga stora reella tillskott
Likt många andra jämför han dagens forskningspolitik med Erlander-epoken, då det politiska intresset också var mer instrumentellt och gjorde avtryck i konkreta åtgärder, som forskningsråden och institutionaliseringen av kollegial granskning. Han är visserligen medveten om att gamla tiders satsningar kan framstå som kraftfulla eftersom man då, om inte började från noll, så initierades det från en låg nivå.
Men även om man jämför på det viset är inte Erland Hjelmquist nöjd med samtidens forskningspolitiska investeringar.
Det blev ju exempelvis inte så stora reella tillskott i den senaste forskningspropositionen som såg ut som en betydligt större satsning än vad det innebar i praktiken, säger han om Forskning för ett bättre liv, som lades fram 2005, med Leif Pagrotsky som ansvarigt statsråd.
Han beklagar att forskarvärlden bemötte den propositionen med så pass stor välvilja eller åtminstone omisstänksamt och att det inte väckte mer debatt att proppen gav så pass lite.
– Forskarvärlden är ett kollektiv med ytterst livaktiga diskussioner inåt, men som inte märks och hörs alls så mycket utåt. Samtidigt är det naturligtvis svårt att konkretisera en politisk diskussion om forskning. Dels kan det vara svårt att göra det begripligt, dels finns uthållighetsperspektivet, att förklara och försvara att det är riskabla investeringar, att forskning kan misslyckas.
Erland Hjelmquist prövar tanken om det var så att man förr, på Erlanders tid, litade mer på den politiska viljeinriktningen med forskning, kopplat till folkhälsa, kost och vaccin. En tillit som underströks av sådant som att vetenskapen satte stopp för sådant som barnförlamningsepidemin.
Men även om han kan tänka sig att det idag finns mer krav på ”snabb återbäring” på pengar som satsas på forskning, betonar han allmänhetens stora tilltro också till dagens vetenskap, med klimatfrågan som aktuellt exempel.
– Och det är med forskning som med demokrati, det är inget vi kommer ifrån, forskning är inget som någon skulle vilja välja bort.
Erland Hjelmquist finner det ”gåtfullt” att eniga politiker ska ha så svårt att skaka fram några ytterligare miljarder till forskningen, småsummor i statsbudgetsammanhang.
– Hur man än räknar är FOU-verksamheten helt klart underfinansierad, mycket försvinner genom att det fastnar i universitetens kostnader, som för lokaler.
Vad anser då Erland Hjelmquist om det utspel som Vetenskapsrådets generaldirektör Pär Omling gjorde i höstas, att de statliga forskningsfinansiärerna ska öppna också för internationella sökanden.
– Ja, det kan man visst tänka sig, men det måste i så fall ske på ett sätt som inte innebär att det blir mindre pengar till svenska forskare, Sverige kan inte ensamt öppna för ett sådant erbjudande.

Förväntningar om pengar
– Forskningssfären är som bekant stinn av förväntningar knutna till kommande forskningsproposition och andra pågående utredningar, ofrånkomligt handlar förväntningarna om pengar.
– Det vore egendomligt om det inte den här gången blir en rejäl satsning, som går utöver kostnadsökningarna. Om inte summan av alla utredningar också kan räknas om i pengar, ja, då blir det omfördelning av pengar inom systemet.
Han talar om det europeiska universitetssystemet, inklusive det svenska, som mångfacetterat, jämfört med USA. Inom EU-området finns cirka tvåtusental universitet, de flesta med forskning och forskarutbildning inom breda områden. I USA finns högst 250 universitet med forskarutbildning och inte mer än hundra som kan räknas som forskningsintensiva. Erland Hjelmquist menar att dessa strukturella skillnader är högintressanta i perspektiv av att EU har ambitionen att bli bättre än USA inom forskning.
– Man kan säga att den svenska universitets- och högskolevärlden är alltför forskningsgles organisation, beroende på att den är så utbildningstung. Det ligger nära till hands att koncentrera och konkurrensutsätta.
– Det ska bli väldigt intressant att följa vad som händer, mer sökande i konkurrens tenderar ju att gynna dem som redan har.

Utökad roll för finansiärerna
Hur föreställer han sig då FAS roll i framtida händelser och förmodade förändringar? FAS har, innan han tillträdde som huvudsekreterare, tagit fram ett strategidokument. Själv vill han särskilt betona den mångvetenskapliga kompetensen.
– Och när det gäller kommande behov av värderingar och jämförelser, som bland annat föreslås i Dan Brändströms utredning, vore det rimligt att finansiärerna som har väl utvecklade resurser och gedigen kompetens gällande utvärdering fick en utökad roll. Bli ännu bättre på det vi redan är bra på.
Just nu strömmar årets ansökningar in till FAS och Erland Hjelmquist deltar i en första sortering.
– Ur ansökningarna går det också att utläsa förändringar av inriktning. Inför förra årets ansökningsomgång hade ju Arbetslivsinstitutet, ALI, lagts ned, men inom det området kom inte så många ansökningar som förväntat till FAS. Det ska bli intressant att se om det kommer i kapp år, förändringar inom forskningsinriktning sker långsamt.
– Varje ansökan speglar minst en persons kreativa, seriösa försök och tankar, jag känner stor respekt för det jag tar del av. Mindre roligt är det förstås att säga nej, det är inte rimligt att vi tvingas ha så hög avslagsfrekvens som 87 procent.

MARIELOUISE SAMUELSSON


Kategorier: Arkiv