I många avseenden har man inom den offentliga sektorn tanklöst kopierat de villkor som gäller för privatanställda. Det är till exempel över fyrtio år sedan man införde strejkrätt för offentliganställda och sedan början av 1990-talet ska offentliganställda förhandla sina löner individuellt. Nyanställda rekryteras ofta ur inflytelseinflytelserika personers sociala nätverk, trots att lagstiftningen påbjuder
offentlig kungörelse av lediga tjänster. En alltför vanlig missuppfattning är att allt detta är tecken på modernitet och framsynthet.
Grunden för privat företagsamhet är riskvilligt kapital. Satsade pengar kan emellertid lätt bli förlorade pengar; ett konkurrerande företag kanske börjar producera effektivare. I så fall får man vackert gratulera konkurrenten och samtidigt hålla i minnet att det just är fri företagsamhet som lett till den välfärd vi åtnjuter. Konkurrensens betydelse för produktutvecklingen kan lätt belysas genom jämförelser med de varor som producerades i de forna kommunistländerna.
FÖRETAGEN KONKURRERAR även om arbetskraften; kunniga medarbetare kräver marknadsmässiga löner. Det är meningslöst att tala om ”rättvisa löner”; ett bättre uttryck är ”fungerande lönesättning”, alltså sådan anpassning av lönerna att företaget får sitt kompetensbehov tillgodosett utan att riskera ekonomin. Under IT-boomen rekryterade dataföretagen en alltför homogen personalstyrka som sedan stod handfallen då förutsättningarna plötsligt ändrades. Privat verksamhet är dock självreglerande, så överetableringen försvann snabbt när marknadskrafterna fått verka.
Missbedömning av marknaden, en lönenivå som gör företaget olönsamt eller en strejk kan på samma sätt medföra verksamhetens snara undergång. Såväl arbetsgivare som arbetstagare känner till riskerna och alla måste ta sitt ansvar.
Inom offentliga sektorn bedrivs främst sådan verksamhet som inte kan få äventyras. Återkoppling i form av orderingång och kvartalsbokslut saknas. Därmed tar det väsentligt mycket längre tid innan olämpligheter uppdagas. Ett beprövat sätt att bemästra detta dilemma är att ha kunnig personal som sköter sina arbetsuppgifter oberoende av tvivelaktiga lojaliteter till tongivande personer på arbetsplatsen. Lediga tjänster ska därför obönhörligen utlysas och tillsättas med den mest kvalificerade för uppdraget. Personlig vänskap må förekomma, men ämbetet måste till varje pris utövas med just professionalismen som ledstjärna.
DEN OFFENTLIGA SEKTORNS viktigaste uppgift är att driva samhällets infrastruktur och därmed ge service till såväl företag som till allmänheten. En strejk skulle alltså främst drabba ”tredje man”, medan motparten faktiskt tjänar på den genom innehållna löner. Att vi alla är delägare i infrastrukturen och får del av de inbesparade medlen är en obetydlig bonus i jämförelse med allt besvär strejken åstadkommer. Hur långvarig strejken än blir, så riskerar inte verksamheten att bli nedlagd. Arbetsplatsen finns kvar när konflikten väl är över. De strejkande tar alltså inte samma risker som man måste göra som privatanställd.
Offentliga sektorn konkurrerar inte längre om arbetskraften på samma villkor som privat sektor. Skulle ett privat företag anställa någon inkompetent påverkar detta de signaler som ger återkoppling. Gör man motsvarande inom offentlig sektor märker man att budgeten så småningom överskrids, men orsakerna är diffusare. Man begär då och får ofta ett större anslag av skattemedel och sedan bekymrar man sig inte mer.
Tanken med individuella löner är god, men de rätta förutsättningarna saknas. Någon opartisk bedömning av hur tjänsten sköts görs aldrig. Sedan de inom chefernas sociala nätverk fått sin del bedöms resten av personalstyrkan medelst rykten och hörsägen. Dessutom är det alltmer sällan man låter sökande konkurrera om en ledig tjänst med sina meriter. Är det inte märkligt förresten att universitet och högskolor,vars uppgift är att meritera de studerande, i allt lägre grad själva bekymrar sig om meriter?
SKULLE DET INTE vara självklart att välkomna trenden av privatisering av offentlig verksamhet? Nej, eftersom sådan bygger på riskvilligt kapital finns alltså risken för konkurs. När friskolor gått i konkurs har kommunen återtagit verksamheten. Med kommunen och skattebetalarna i ryggen kan man alltså driva de attraktiva delarna av skolväsendet privat, i förvissning om att inga barn kommer att bli utan skolgång vid en felsatsning. Om kommunerna tvingades följa lagen och annonsera lediga lärartjänster och dessutom välja den objektivt sett mest kompetenta av de sökande, skulle lärarnas lönenivå vara högre än idag. Om friskolorna tvingades att göra sammaledes och om friskolorna hindrades att ”plocka russinen ur kakan” skulle den eventuella vinsten hamna helt utom räckhåll. Kommunerna och friskolorna konkurrerar helt enkelt inte om kompetenta lärare. I stället tenderar man att anställa så billig arbetskraft som möjligt, för att kunna hålla budgeten, och i fallet med friskolorna, kunna gå med vinst.
Ensidig rekrytering ur chefernas sociala nätverk är ödesdigert inom offentlig verksamhet och leder till en alltför homogen personalsammansättning. Verksamheten reglerar inte sig själv, som fallet var med IT-företagen. Man kan inte låta marknadskrafterna gälla i vissa avseenden men inte i andra. Så fungerar inte marknadsekonomi och så fungerar ingen annan typ av ekonomi heller.
ARNE SÖDERQVIST
matematiklärare KTH,
Teknik och Hälsa
