Debatt

I kölvattnet av Brändströmutredningen har debatten om citeringar och internationell publicering återigen tagit fart. Argument för och emot olika tekniska lösningar har stötts och blötts. En av tvistefrågorna har handlat om vilket som är den bästa indikatorn på god forskning: internationell publicering, citeringar, eller en kombination av dessa mått?
I diskussionerna tycks dock de mer principiellt viktiga frågorna ha kommit bort: Vad är angelägen forskning? Vad är forskarens uppgift i ett modernt samhälle? Detta är problematiskt, för om vi inte ens formulerar den typen av frågor blir det meningslöst att söka bedöma forskningskvalitet.
Den ensidiga fixeringen vid referee-
publicering leder till att viss forskning prioriteras medan annan forskning placeras i ett undanskymt hörn. Sådan publicering är primärt en angelägenhet för den akademiska världen. I världen utanför akademin är alla dessa tidskrifter okända och tämligen ointressanta.

VÅR ERFARENHET SOM samhällsvetare är att människor ute i samhället efterfrågar kunskap som integrerar och väger samman olika kunskapskällor. Den specialiserade forskning som akademin numera hyllar är bara intressant när den sätts in i ett större sammanhang. I detta perspektiv är det nödvändigt med forskare som sammanställer relevant forskning på ett lättillgängligt sätt. Helhet är i det sammanhanget viktigare än detaljer, integrerad forskning viktigare än isolerade studier.
Det hade förvisso varit praktiskt och bekvämt om man hade kunnat gradera en forskares skicklighet och nytta efter hur många refereebedömda artiklar denne skrivit i tidskrifter med hög impactfaktor. Sakkunnighetsbedömningar vid tjänstetillsättningar och befordringar hade då i praktiken kunnat göras av institutionssekreteraren. Men för att göra en rättvis bedömning av en forskares produktion krävs mer arbete än så. Det krävs att den sakkunnige sätter sig in i helheter och gör en egen bedömning av en publikations värde, utan att helt förlita sig på anonyma referees betygssättning.
Vårt ämne, socialt arbete, är kopplat till professionen socialarbetare. I vår produktion finns böcker, rapporter, kapitel i antologier, vetenskapliga artiklar, populärvetenskap och debattinlägg. I den förenklade betygsättning som idag får en allt starkare ställning är det bara de vetenskapliga artiklarna som har något nämnvärt värde. Allt det andra – det som riktar sig till en forskningsintresserad allmänhet och till yrkesverksamma inom socialt arbete, skola och vård – väger lätt. Detta är ett uttryck för en ofruktbar fragmentisering av kunskapsproduktionen.

FÖRESPRÅKARNA FÖR ett system där resursfördelning och tjänstetillsättningar sker helt utifrån internationell publicering och citeringar brukar motivera detta med behovet av att skapa drivkrafter för bättre kvalitet. De bieffekter som ett system baserat på dessa förment oproblematiska indikatorer kan skapa diskuteras dock sällan. Men sannolikt kommer följande att ske:

Naturvetenskap, medicin och teknik – de områden som redan idag får merparten av forskningsanslagen – kommer att gynnas framför samhällsvetenskap och humaniora. Särskilt humaniora riskerar att försummas, eftersom man där inte har någon etablerad tradition av refereepublicering och därmed betydligt färre tidskrifter att publicera i.

Vissa discipliner kommer att gynnas framför andra. Inom samhällsvetenskapen kommer till exempel nationalekonomi och statsvetenskap att gynnas framför socialt arbete och rättssociologi, eftersom forskningen inom de senare disciplinerna har en avsevärt större nationell tyngdpunkt.

Vissa subdiscipliner kommer att gynnas framför andra. Inom statsvetenskapen kommer till exempel forskningen om internationella relationer, IR, att gynnas framför forskningen om svensk demokrati och förvaltning. I princip all IR-forskning publiceras redan idag på engelska för en akademisk publik, medan förvaltningsforskningen av uppenbara skäl har sin största publik inom landets gränser.

Bieffekterna för den enskilda forskarens drivkrafter är också tydliga:

Vissa typer av publikationer kommer inte att produceras, eftersom de varken har något meritvärde eller ger något ekonomiskt utbyte. Exempel är bland annat läromedel på svenska samt rapporter som riktar sig till praktiker eller andra berörda grupper.

Viss typ av forskning kommer inte att genomföras, alternativt överlåtas åt
mindre framstående forskare som redan givit upp meriteringskampen. Detta gäller till exempel praktiknära forskning av den typ som sällan avrapporteras i meritgivande publikationer.

DEBATTEN OM ANSLAGSFÖRDELNING och tjänstetillsättningar är nödvändig och viktig. Det är uppenbart att dagens system är behäftat med en hel del brister. Internationell refereepublicering och citeringar är viktiga indikatorer på forskningskvalitet. Men de är inte de enda viktiga kriterierna, och de säger oss inte nödvändigtvis speciellt mycket om forskningens nytta och relevans. Risken är därför att ett system av det slag som nu diskuteras kan skapa fler problem än det löser.

BJÖRN JOHNSON
lektor, Malmö högskola

BENGT SVENSSON
docent, Malmö högskola


Kategorier: Arkiv