Debatt

Sällan har jag känt så mycket gemensamt med en skribent som då jag läste Saxonbergs inlägg i Universitetsläraren 19/2007.
Till skillnad från vad allmänheten kanske tror är de flesta forskare mycket konservativa.
Med dagens finansieringssystem för forskning så tar man också effektivt kål på alla nytänkare, de kommer helt enkelt aldrig in i systemet. Jag har själv haft privilegiet att jobba tillsammans med Fredrik Sandin under hans doktorandtid. Sandin är den absolut bästa doktorand jag någonsin sett, trots att jag fick min grundutbildning vid Uppsala universitet (rankat som Sveriges bästa) och har forskat vid UC Berkeley (ett av världens bästa universitet). Trots att han fått fina internationella priser och utmärkelser har han knappt alls uppmärksammats i Sverige, troligen för att han tillhört ”fel” högskola. Han åker nu utomlands på postdoc och kommer där troligen att blomma ut på riktigt, när han slipper vårt stelbenta system.

DEN VÄRLDSBERÖMDE amerikanske fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman sa en gång att det finns två sorters forskare; ”explorers” och ”tourists”. Pionjärerna röjer väg i djungeln, uppsöker, och fyller i, de vita fläckarna på kartan. Långt senare kommer turisterna in och anlägger hotell, pooler, och så vidare … Jag har inget problem med att merparten av forskningen görs av ”tourists”, det är trots allt från oglamourös ”bread and butter”-forskning alla tillämpningar kommer. Men utan pionjärer har vi snart ingen ny tillämpad forskning heller, dagens grundforskning är ju morgondagens tillämpningar.
I Sverige finns dock inga ”crazy money” att tillgå. Vid toppuniversiteten i USA uppmuntrar man galna idéer, ju galnare desto bättre! I Sverige sträcker man sig i stället efter tvångströjan … I princip måste man i Sverige först ha publicerat flera artiklar om den aktuella idén innan man kan få forskningsmedel för den, vilket innebär att alla stora innovationer diskvalificeras redan innan de kommit ut på banan.
Så här verkar motargumenten gå (i alla fall inom mitt område), i fallande betydelse:

Idén kommer inte från en känd ”guru” i USA, så den kan inte vara nåt!

Idén kommer inte från min egen forskargrupp, så den kan inte vara nåt!

Idén kommer inte från en forskargrupp där jag känner chefen personligen, så den kan inte vara nåt!

Idén kommer inte från ett av de ”riktiga” universiteten, så den kan inte vara nåt!

Jag förstår inte idén, så den kan inte vara nåt!

ÄRLIGT TALAT ÄR svenska fysiker ganska fantasilösa. De är ofta lysande på tekniska beräkningar (oftast ett litet specialfall av en teori påhittad av en guru i USA) men saknar alltför ofta förmåga att tänka nya, verkligt kreativa tankar. Varför? Vårt nuvarande system uppmuntrar det inte!
Vissa högt uppsatta personer, som sällan själva är aktiva forskare, säger ”Vi kanske inte ska låta alla blommor blomma!?” Men vem tror på allvar att ”statliga kommittéer” forskar bäst?, möjligen byråkraterna själva men inga forskare i alla fall! Så gott som alla stora vetenskapliga genombrott har kommit till genom en slump, ingen kan förutsäga var/när det kommer att hända härnäst! Ingen vet idag vad som är framtidens ”spetsforskning” av ”världsklass”. Inte ens en universitetskansler … Därför måste man låta ”alla blommor blomma”!

SULF HAR ETT MYCKET BRA förslag för detta: Garantera alla lektorer 30 procent forskning som del av tjänsten (fakultetsanslag). Då skulle man också säkra forskningsanknytningen i utbildningen, vilket jag har för mig är ett krav enligt högskolelagen. Dessutom skulle alla kunna forska på arbetstid i stället för att använda den och en del av fritiden till att skriva anslagsansökningar. (De som vill forska mer kan förstås fortsätta med det.) Det skulle också möjliggöra att den nydanande forskningen, som enligt Saxonberg ofta utförs vid mindre ”regionala högskolor” utanför ett lands akademiska maktelit, fick en reell möjlighet att blomstra.

SOM SAXONBERG skriver: ”… om några udda forskare vid en liten ämnesgrupp hos en regional högskola plötsligt kommer fram till intressanta resultat som publiceras internationellt så borde också de belönas”. Idag finns tyvärr inget sådant belöningssystem i Sverige, och därför inte heller några riktiga incitament för strävan att vara nydanande. Med forskning automatiskt ”inbakad” som en naturlig del av tjänsten vid svenska universitet skulle mycket av problemet vara löst.

JOHAN HANSSON
docent i teoretisk partikelfysik och
bland annat ”uppfinnare” av preonstjärnor (tillsammans med Fredrik Sandin),
Luleå tekniska universitet


Kategorier: Arkiv