I Universitetsläraren 19/2007 gör Cecilia Jonsson en intressant betraktelse när hon granskar arbetsmarknaden för forskarutbildade från den arbetslösa akademikerns perspektiv. För er som inte läst den har jag bara en uppmaning: Läs! Bättre än så kan knappast den svenska arbetsmarknadens uppenbara svårigheter att ta tillvara kompetens beskrivas!
Utgångspunkten för Cecilia Jonssons resonemang är ett lösryckt citat av mig. Den som läser artikeln kan lätt få intrycket att jag skulle förringa de problem som möter en forskarutbildad, vilket vore synd. Jag vill därför kommentera själva sakfrågan:
AKADEMIN ÄR SJÄLVFALLET en viktig avnämare och framtida arbetsgivare för forskarutbildade. För många som påbörjar en forskarutbildning är akademin det självklara målet, och forskarutbildningen är det första nödvändiga steget på en livsbana som forskare. Men akademin har aldrig och kommer aldrig att kunna anställa alla, tack och lov!
Antalet antagna till forskarutbildningen, antalet forskarutbildade och antalet disputationer har alla ökat mycket, mycket snabbare än antalet tjänster för forskarutbildade under senare år. Även om regeringen skulle infria sina generösa vallöften om ökade forskningsanslag, så skulle en betydande grupp forskarutbildade varje år söka sin framtida försörjning utanför akademin.
Den som är forskarutbildad har generellt sett en lägre risk för arbetslöshet än den som har en akademisk grundutbildning, och den senare har i sin tur en lägre risk för arbetslöshet än den gymnasieutbildade. Så ser statistiken ut. Men skrapar man på ytan blir bilden betydligt mer nyanserad. Den som läst till arbetsterapeut har betydligt större möjligheter att få jobb inom sitt yrke än den som läst till arkeolog. Den forskarutbildade inom medicin har betydligt större möjligheter att få jobb inom sitt yrke än biologen (där arbetslösheten faktiskt är större bland dem som doktorerat än bland kandidater och magistrar).
Att de forskarutbildade har lägre risk för arbetslöshet än andra har en mycket mörk baksida. Under senare år har begreppet överutbildning – att arbeta utan att få användning för sina kunskaper – diskuterats alltmer. Överutbildningsproblemet verkar ha ökat under senare år, och förklarar antagligen en del av akademikernas och de forskarutbildades låga arbetslöshetstal.
MÅNGA SOCIOLOGER pekar på att arbetstagarnas kvalifikationer och arbetsgivarnas krav överstiger de krav som faktiskt ställs i arbetet. En forskarutbildning borde borga för kreativitet, långsiktighet, strategiskt tänkande, förmåga att strukturera och begripliggöra stora mängder data, självständigt arbete i kombination med en laginsats samt förmåga att slutföra ett stort projekt. Låter inte det som drömegenskaper för varje arbetsgivare som bryr sig om kvalitet och resultat? Att få dem att begripa sitt eget bästa är en av Sacos viktigaste uppgifter.
Också den som genomgår en forskarutbildning bör skänka en tanke åt livet efter. Bra hjälp, information och verktyg ska förstås Saco och Sacoförbunden, Trygghetsstiftelsen, handledaren och lärosätet stå för, men til syvnde og sidst är det jag själv som formar mitt liv.
DEN ENSKILDES LIDANDE, när en forskarutbildning inte leder till försörjning inom yrket, är uppenbart. Men stora förlorare är också samhället och akademin. Regeringen lovade i sitt valmanifest stora förstärkningar till forskningen, uttryckt som ett procentmål av BNP. Hittills har tre av mandatperiodens åtta budgetar inneburit att forskningens andel BNP har minskat istället för att öka! Snacka om svek! Ett svek som drabbar de forskarutbildade som inte kommer genom nålsögat och får en post doc-tjänst men som också Sverige och de svenska universiteten och högskolorna förlorar stort på. Till glädje för utländska institutioner, men som Cecilia Jonsson skriver, så står svenska skattebetalare för den notan om inte utländska forskare lockas hit i motsvarande mån.
På en punkt ger Cecilia Jonsson mig dåligt samvete. De särskilda förhållanden som licentiater är värda mer uppmärksamhet. Tack för påminnelsen!
ANNA EKSTRÖM
ordförande i Saco
