Gästkrönika

Nu ska jag småforska. Det är torsdag kväll, mörkret faller på och med lite tur kommer jag igång och kan knåpa på i helgen med en nästan färdig artikel på måndag morgon som resultat.
Det är något speciellt med det här småforskandet. En ensam, nästan hemlig aktivitet, men som ingår i en osynlig och gränslös gemenskap, där otaliga småforskare sitter var för sig i natten och förvaltar kunskapens inre ljus. Ungefär som på medeltiden. Det tycker jag om att tänka på – då var det verkligen mörkt! Men i varje iskallt kloster i hela Europa satt det en compilator, commentator eller auctor och tänkte och skrev, med stela, kalla fingrar och med katten sovande på britsen intill, så att vi har en sammanhängande kedja med överlämnande av kunskap från antiken till idag.

SMÅFORSKNING ÄR SOM bekant en form för forskningsfinansiering och motsatsen till STORFORSKNING, som är forskningsrådets STORA penningpåse, från vilken forskargrupper kan få MÅNGA miljoner till ”stora, fria grundforskningsprojekt med hög risk och vetenskaplig djärvhet” (citat i översättning från norska forskningsrådets, NFR, hemsida). Det låter stiligt; här tänker man i termer av extremsporter. Det blir som att kasta sig från höga stup ut över skummande vattenmassor och fira sig ned i slow motion iklädd tättslutande Armani Hot Trend överlevnadsdräkt med matchande glasögon från Dolce & Gabbana … Jag kan se det framför mig. Är det där jag borde varit ? Jag läser vidare:”Med STORFORSKNING (OBS! Skrivs alltid med versaler) ”tillgodoser vi en del av det uttalade behovet av större anslag till denna typ av forskning” säger en avdelningsdirektör i NFR (källa som ovan). Behov? Denna typ av forskning? Det är nu jag börjar bli misstänksam och kommer ihåg allt jag lärt mig om falska behov. Verkligheten är inte som i reklamen eller drömmen, se nedan.
Som framgår av namnet får man inte miljoner från anslaget för småforskning (OBS! skrivs alltid med små bokstäver). Mina första tusenlappar till småforskning kom ifjol, från Kunnskapsdepartementet via fakulteten. Avsikten med systemet var att ”förbättra villkoren för den bästa forskningen” (citat i översättning från HF-Aktuelt, universitetet i Oslo). Bra! Det preciseras att pengarna går till forskare som sannolikt skulle fått dem om de hade ansökt. Ännu bättre! En förträfflig ordning, att få utan att be. Alla som har sökt forskningsmedel för stora projekt vet hur jobbigt det är. Och om ansökningen beviljas sitter man i saxen i åratal, förpliktigad att förbruka en massa pengar: arrangera internationella konferenser, ideligen åka till den andra sidan av jordklotet, handleda horder av forskaradepter, redigera artikelsamlingar och sälja in dem hos fisförnäma, vetenskapligt högt rankade förlag, sitta i ändlösa planeringsmöten och skriva tonvis med rapporter. Bland annat.

DÅ ÄR DET BÄTTRE att avstå från överlevnadsdräkten från Armani. För fjolårets 20 000 småforskningspengar fick jag många fina saker: en extra tur till Paris och ny PC hemma, en läcker liten hopvikbar sak med stor, azurblå bildskärm. Nu sitter jag vid den och ser fram mot att småforska, medan katten sover på soffan intill mig. Det är stilla, det är natt, ingen tjatar och jag kan vara lika långsam och pedantisk som mina föregångare – de lärda commentatores.
Småforskning är en försöksordning; småforskandet är lika gammalt som
själva kunskapen.

KARIN GUNDERSEN
Professor i fransk litteratur
Universitetet i Oslo


Kategorier: Arkiv