Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt och debattsvar

20 december, 2007
Universitetsläraren

Den Brändströmska utredningen har mötts med berättigad entusiasm från många håll. Den grundläggande visionen om ökad kvalitet och aktivitet genom att förena det bästa ur det Humboldtska perspektivet med det bästa ur ett entrepenörsperspektiv känns mycket attraktivt. Utredningsarbetet har skett på ett öppet sätt och många olika synpunkter har kunnat vävas in vilket innebär att resultatet i sina grunddrag är väl förankrat.
Det diskussionen nu handlar om är olika tekniska lösningar för hur själva visionen på bästa sätt kan förverkligas. SULF:s chefsutredare Ann Fritzell argumenterar (Universitetsläraren 18/07) för ett status quo-tänkande genom att betona vinnare och förlorare på upplägget med kvalitetsindikatorer. Ett sådant synsätt utgår från en tro att förändring inte är möjlig. Det finns inget som säger varför det inte skulle kunna vara möjligt med en internationellt förankrad forskning med lärarutbildningen som bas, för att ta ett av Fritzells exempel.

DÄREMOT FINNS DET mycket som talar för att det nuvarande sättet att allokera forskningsmedel inte är det bästa. Andra debattörer (till exempel professor Magnus Henrekson, Handelshögskolan, SvD 070819) har tidigare framfört, i polemiken mot Flodströms ”jätteuniversitet”, att sådana sammanslagningar skulle gynna taktiskt skickliga spelare som har tid att lobba för sig själva. Problemet är att de mer aktiva forskarna blir överkörda eftersom de inte har tid att agera i korridorer och på möten, utan ägnar sig åt det de är bra på, nämligen att forska. De mer framgångsrika forskarna skulle vinna på tydliga kvalitetsindikatorer, inte minst när medel fördelas inom högskolorna.

I STÄLLET FÖR Fritzells något skotträdda hållning borde SULF gå i bräschen för en linje med kvalitetsindikatorer. En satsning på kvalitetsindikatorer i universitetsvärlden kommer att leda till att en rad ämnen och forskare behöver få hjälp med att lära sig hur man kan utveckla en vetenskaplig produktion av god nivå. Det innebär till exempel att det kommer att ligga i högskolornas intresse att satsa på de seniora forskarna och att anordna kurser och konferenser för att hjälpa oss att göra tidskriftsartiklar och monografier anpassade till en internationell vetenskaplig publik och standard. Detta är ett hantverk som kan läras ut. Vi kan alla lära oss hur man gör postrar och papers till konferenser och så vidare. Det finns inga ursäkter för att vissa ämnen inte ägnar sig åt internationell publicering. Resonemang om ”traditioner” håller inte. Det finns internationella tidskrifter och debatter inom alla tänkbara områden.
Anledningen till att man ska utsätta sig för denna exponering från det internationella vetenskapssamfundet är naturligtvis att vi ska höja kvaliteten. Kan man, i vår allt mer globaliserade värld, överhuvudtaget tala om ”forskning” om den inte ingår i en internationell kontext? Bra kvalitetsindikatorer kommer att göra oss alla till vinnare.
Vad gäller utformningen av kvalitetsindikatorerna har jag dock en stark kritisk invändning mot den Brändströmska utredningen. Förvisso lyfter indikatorerna fram kvalitet men de ger inte tillräcklig uppmuntran för forskare med djärva idéer och utmanande perspektiv. Därför är det inte bra att indikatorn för vetenskaplig produktion endast utgörs av citeringar och inte också av publicerade vetenskapliga artiklar. Vi vet alla att en artikel behöver ligga ute ett tag på databaserna innan man kan hoppas på att den ska börja citeras. ”Liggtiden” ökar än mer för forskare som börjar bearbeta obrukad mark. Därför utgör variabeln citeringar ofta ett bra kvalitetsmått för redan etablerade forskare inom relativt etablerade forskningsfält, men det är inte en variabel som stimulerar förnyelse.

VILL VI SATSA PÅ det nya, unga och dynamiska bör vi snarare snegla på de kvalitetsindikatorer som finns i Norge. Där premieras just publicerade internationella artiklar samtidigt som poäng utdelas även för andra aktiviteter såsom publiceringar av goda monografier av internationell klass. Dessutom får man poäng, om än lägre, för nationella publiceringar. Den norska modellen har fördelen att den som publicerar sig i internationella tidskrifter direkt får värdefull uppmuntran. Modellen borde höja både kvaliteten och aktiviteten i forskningen. Det skulle vara mycket intressant för många läsare om Universitetsläraren gjorde ett reportage om kvalitetsindikatorerna i vårt grannland Norge!

TORSTEN NORLANDER
professor i psykologi, Karlstads universitet

Ann Fritzell svarar Torsten Norlander:
Finansiering kräver långsiktighet

SULF har naturligtvis inget emot kvalitet i forskningen och än mindre något emot att hitta sätt att med Norlanders ord urskilja ”forskare med djärva idéer och utmanande perspektiv”. Professor Arne Jarrick, som är huvudsekreterare i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, gav på SULF:s universitetslärarstämma Tid för kvalitet 15 nov följande checklista för att kunna besvara frågan om en ansökan håller kvalitet:

1. Ställs forskningsfrågor som har potential att leda till ny kunskap?
2. Arrangeras forskningen så att frågorna kan besvaras?
3. Kommer forskningen att visa att svaren har bärkraft och helst också leda till nya forskningsfrågor?
Jarricks bedömning – som jag till fullo delar – var att den typen av frågor inte låter sig besvaras med enkla, mätbara kvalitetsindikatorer. Tvärtom är risken stor att de valda indikatorerna kommer att leda till olyckliga anpassningar i hela forskarsamhället och att andra mer svårmätta kvalitetsaspekter kommer att lämnas därhän. För sådana bedömningar krävs mer kvalificerade bedömningsprocesser än så, exempelvis genom forskningsrådsliknande prövningar. Men även i sådana prövningar finns begränsningar, också i framstående forskares förmåga, att skilja ut verkligt nytänkande. Frågan har ju till exempel ställts om Albert Einstein hade kunnat göra sig gällande i en ansökan till ett forskningsråd.

MIN ANDRA OCH främsta invändning mot Norlanders resonemang – och därmed också i grunden mot Brändströms uppdrag – är att de medel som diskussionen gäller är de medel som utgör universitetens basresurser, det vill säga de anslag som fortfarande till vardags kallas för fakultetsanslag. Det är således de medel som ska göra det möjligt för universiteten att erbjuda en bred, ämnesmässig basorganisation. Denna forskningsorganisation utgör den vetenskapliga grunden för all högskoleutbildning och i all synnerhet handledarkapaciteten för forskarutbildningen. Basorganisationen måste innehålla forskningsmiljöer av en rimlig storlek, som ger unga, lovande forskare möjlighet att successivt meritera sig för att kunna ansöka om externa medel i konkurrens med andra. Ansökningar som då kommer att prövas mot den typ av kriterier om Jarrick formulerade på SULF:s stämma. På så sätt ges enligt min mening goda förutsättningar för utveckling av både excellenta forskare och miljöer. För att finansiera en sådan basorganisation krävs väsentligt större uthållighet och långsiktighet än vad som kan fångas med några få, aldrig så väl valda kvalitetsindikatorer.

ANN FRITZELL
chefsutredare, SULF

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023