Äntligen kommer det förslag som skulle kunna göra universitetslärarkarriären förutsägbar. Med en klar väg från disputation till tillsvidareanställning kan man äntligen få slut på de ändlösa kedjor av korta, tidsbegränsade anställningar som bland annat leder till att kvinnor i långt mindre utsträckning än män stannar kvar inom akademin.
SÅ LÅNGT ÄR ALLT gott och väl. Men tyvärr finns en del andra inslag i Befattningsutredningen som är mindre positiva. Det gäller de långtgående avregleringar som föreslås. Termen ”avregleringar” andas frihet och variation. Men det finns risk för rättslöshet för den enskilde och för att den akademiska friheten hotas. Som en medlem uttryckte sig: den frihet som ligger i avregleringsförslagen i Befattningsutredningen och som utlovas i den så kallade Frihetsutredningen är inte den akademiska friheten. Det är snarare arbetsgivarens frihet. Och man måste fråga sig om inte arbetsgivarens frihet ibland utgör ett hot mot den akademiska friheten – och om det inte är så att lagregleringar behövs för att värna den.
BEFATTNINGSUTREDNINGEN föreslår som sagt ett sammanhållet karriärsystem med gången doktorandanställning, tvåårig post-doc, biträdande lektor med befordringsrätt, biträdande professor, professor (alt. lektor, biträdande professor, professor). Och så långt är allt gott och väl. Men samtidigt föreslår man att lärosätena ska ges möjlighet att inrätta andra anställningar. Dessutom får de fria händer att utforma anställningsprocessen som de vill. Det är väl inte en ogrundad gissning att tro att de flesta lärosäten i alla fall under en övergångsperiod kommer att anpassa sig till det föreslagna befattningssystemet, men sedan börja hitta på egna varianter. Och det är nog en lika god gissning att sakkunnigsystemet snabbt kommer att ryka all världens väg – vem vet för övrigt om den förespeglade ”friheten” när lärosätena inte längre är myndigheter ens kommer att kräva att anställningarna utlyses?
Sakkunniggranskningarna och öppenheten i anställningsprocessen är en viktig hörnsten i den akademiska friheten. Visst, det har hänt att sakkunniga begått övergrepp genom att exempelvis överbetona den vetenskapliga kompetensen på bekostnad av den pedagogiska och att rena felanställningar gjorts. Men det är ju inte de sakkunnigas fel utan beror på att lärosätena utnyttjar de sakkunniga på fel sätt.
SAKKUNNIGGRANSKNINGEN och den öppna processen ska värna att lärosäten inte alltid anställer redan kända kandidater utan att de kan värdera utomstående kandidater mot interna och därigenom kan få in nytt blod som kan tillföra ett nytt kritiskt perspektiv som utvecklar utbildningen och forskningen. Den akademiska friheten handlar om att vi måste kunna kritisera varandras forskning på vetenskapliga grunder utan att för den skull riskera att inte få en anställning.
GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF
