Arbetslivsinstitutet genom ett regeringsbeslut lades ned vid halvårsskiftet 2007 var institutet en av de absolut största aktörerna inom arbetslivsforskningen med 285 aktiva forskare.
Efter nedläggningen har ungefär hälften av forskarna lämnat området. De har gått över till annan verksamhet, pensionerats eller blivit arbetslösa.
Rapporten visar läget i oktober 2007, men ger kanske en alltför positiv bild av de före detta ALI-forskarnas situation.
Rapporten påpekar:
”Flertalet forskare befinner sig idag fortfarande arbetandes på sin uppsägningslön. Huruvida dessa kommer att komma in i mer långsiktiga anställningar är i högsta grad osäkert”.
Rapporten konstaterar också att många tjänster vid de nya institutioner forskarna hamnat på innebär mer undervisning än deras tjänster vid ALI.
– Rapporten visar ett nedslående resultat, siffrorna talar sitt tydliga språk. Det jag tycker är riktigt bekymmersamt är att så många blivit arbetslösa, säger Göran Andersson, ombudsman vid SULF, som under nedläggningen av ALI var speciellt avdelad för att tillvarata medlemmarnas intressen.
Professorerna klarat sig bäst
Den grupp som verkar ha klarat sig bäst vid ALI:s nedläggning och i störst utsträckning fortsatt forska är professorerna. Av ALI:s 16 professorer är 13 kvar inom arbetslivsforskningen, övriga har gått i pension eller tagit ut pensionsersättning.
Av övriga disputerade forskare arbetar 70 procent med arbetslivsrelaterad forskning eller liknande. Enligt rapporten är denna ögonblicksbild mycket osäker, dels på grund av oklara uppgifter om inom vilka områden forskarna är verksamma, dels på grund av att många av forskarna har kortsiktiga förordnanden. Vissa har inte ens förordnanden utan bara en plats där de kan forska medan de har uppsägningslön. Fortsatt forskning är beroende av eventuella framtida forskningsanslag.
Ett antal forskare har annat arbete än forskning, av vilka en del troligen övergivit forskningen för gott.
Skillnad mellan könen
Ett mindre antal disputerade forskare är arbetslösa. Skillnaderna i arbetslöshet mellan könen bland etablerade forskare är liten.
Däremot är det stora skillnader mellan kvinnor och män bland doktoranderna. Av de doktorander som fanns vid ALI under 2006 har hösten 2007 cirka 80 procent av de manliga gått vidare med arbetslivsrelaterad forskning, men bara 65 procent av kvinnorna. Av de nio doktorander som enligt rapporten lämnat arbetslivsforskningen är åtta kvinnor.
Att så stor andel som en tredjedel av ALI:s doktorander lämnat
arbetslivsforskningen anser rapportförfattarna vara ett slöseri. De konstaterar: ”Sammantaget har stora investeringar, av både individer och forskarsamhället, i forskarutbildning inom arbetslivsforskning gett relativt lite utbyte i fortsatt forskning inom området.”
– SULF har ju engagerat sig extra för doktoranderna eftersom de genomgår en utbildning. Då är det allvarligt att det är ganska många bland dem som redovisas som arbetslösa, kommenterar Göran Andersson.
Också bland ALI:s många forskarassistenter, alltså ej disputerade, är det stor skillnad mellan könen. Knappt 20 procent av dem har fortsatt med forskning, 29 procent av männen och bara 13 procent bland kvinnorna.
Sammantaget har cirka en tredjedel av de disputerade forskarna lämnat forskningen mot drygt 80 procent av de icke-disputerade. Forskningen och forskarna har också splittrats och spridits ut på en rad lärosäten och discipliner. Rapporten kallar det en ”bekymmersam fragmentisering”.
– En del lärosäten har lagt krut på den här verksamheten, som Linköping där i stort sett alla ALI-forskare i Norrköping har flyttat över till universitetet. På andra lärosäten där man tagit emot ALI-forskare planerar man däremot inte att ägna särskilt mycket tid åt arbetslivsforskning. På de orterna riskerar det att bli små forskningsmiljöer som är sårbara och inte blir livskraftiga, säger Göran Andersson.
Sammanfattningsvis konstaterar rapporten att hösten 2007 har 139 forskare av olika kategorier försvunnit från arbetslivsforskningen.
Farhågor besannas
Men den stora effekten uppstår på lite längre sikt, troligen under 2008 då de 60 miljoner i omställningsstöd som regeringen anslagit upphör. Då upphör också flera av forskarnas visstidsanställningar. Om de övergår i fastare anställningar är i högsta grad osäkert, eftersom den långsiktiga finansieringen inte är säkerställd.
Ytterligare en osäkerhetsfaktor är i vilken utsträckning de numera utspridda arbetslivsforskarna kan konkurrera om forskningsmedel. Rapporten bedömer att forskningen om arbetsmiljö och hälsa löper störst risk vid konkurrensen om satsningar och profileringar.
Rapporten från FAS och Vinnova försöker också beräkna bortfallet för arbetslivsforskningen i pengar.
Bortfallet beräknas till cirka 100 miljoner 2007, cirka 153 miljoner 2008, och cirka 213 miljoner 2009, alltså en nivåsänkning med 213 miljoner från 2009.
– Även om det fanns en uttalad målsättning från regeringen att ALI-forskningen skulle fortsätta ute på universiteten var ALI:s anställda kritiska och mycket bekymrade. De ansåg att personalen skulle skingras för vinden. Och det är väl precis de anställdas farhågor som besannas i den här rapporten, säger Göran Andersson.
PER-OLOF ELIASSON
