Kontraktsuniversitet – nytt utspel av Flodström

Frihet kommer att definieras som mångfald, sa Anders Flodström också. Han var nyss hemkommen från ett nordiskt rektorsmöte i Trondheim och kunde rapportera om rektorernas vitt skilda attityder till denna nära framtid. Hälften ville gå hem och dra täcket över huvudet, hälften tyckte att det var kul med de nya som stövlade in på ”fredagspartyt”. Den i högskoledebatten så aktuelle professor Dan Brändström var själv inte närvarande vid stämman, det var däremot i högsta grad hans betänkande om högskolans resurser och bland annat påsen med pengar som varje högskola själv ska få styra till områden med tillräcklig kvalitet. – Forskningsresurser ska naturligtvis fördelas efter kvalitet, men inte till hundra procent, ansåg professor Arne Jarrick, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. – Man måste ha buffertar mot alltför snabba förändringar. Man ska inte i varje stund behöva bevisa kvalitet. All forskning går in i stagnationsfaser, ibland går det framåt med stormsteg, ibland står det still, sade han och exemplifierade med sina egna stretanden med fiolspel och dans. Arne Jarrick tyckte också att man måste se till att lägga några ägg i en korg, där man inte vet om de kommer att göra nytta. – Ta ornitologi, till exempel. Först med fågelinfluensan blev det uppenbart vad man kan ha ornitologer till, sade han. SULF:s förbundsordförande Christoph Bargholtz var inne på samma tankar i sitt inledningsanförande, och kallade det ”intellektuell riskspridning”. Professor Li Bennich-Björkman från Uppsala universitet tyckte att man kanske måste börja tala om differentierade universitet, eftersom differentieringen redan i någon mening är ett faktum och hon såg elituniversitet som ett möjligt alternativ. – Tanken med att universitetslärare ska forska är att det garanterar entusiasm bland lärarna själva. Det bidrar till att stärka lärarnas känsla av intellektuell utmaning, vilket är kvalitetsbefrämjande. Idealet är att studenterna är medaktörer i kunskapsprocessen, sade hon. – Men tyngdpunkten inom högskolesystemet har kraftigt f�rskjutits från forskning till utbildning. Man har kanske tid till tio procents egen forskning. Hur meningsfullt är det? Skala över forskningsfrekvens Li Bennich-Björkman kunde tänka sig en skala för forskningsanknytning, där den starkaste graden är idealet, det vill säga läraren forskar själv. Nästa steg är att läraren har möjlighet och tid att i tjänsten kontinuerligt följa forskningen och den svagaste formen är att läraren då och då får vistas i aktiva forskningsmiljöer och prata med forskare. Prorektor Åsa Bergenheim, professor i Umeå, talade om forskarutbildning, och poängterade bland annat hur viktigt det är att lära forskaren handledning, att hjälpa doktoranden att göra självständiga och väl underbyggda val. Någon i publiken påpekade att bra forskare inte alltid är bra lärare och fick medhåll av Åsa Bergenheim. Fast fil dr Harriet Axelsson, prorektor vid Malmö högskola, tyckte sig ha märkt att examensarbeten vid Malmö högskola är intressantare när handledaren är forskarutbildad. Hon och Per Olaf Aamodt, forskare vid NIFU/STEP, ett fristående forskningsinstitut i Oslo, berättade om malmöitiskt respektive norskt kvalitetsarbete i samband med Bolognaprocessen. Han hade på uppdrag av den norska regeringen utvärderat den så kallade Kvalitetsreformen. – Är Bologna en kvalitetsreform? frågade moderatorn Ulf Wickbom och svaret blev ungefär att det blir väl vad man gör det till. Fast Per Olaf Aamodt sade sig vara något skeptisk till den standardisering som sker. Ulf Wickbom förde in en fläkt fransk forskardebatt på stämman. I Le Monde hade han hittat ett öppet brev till president Sarkozy från en astronom. ”Anledningen till att ni, herr president, behöver astronomer är enkel: Planeten Jorden är inte tillräckligt stor för våra idéer”, skrev han och fortsatte: ”Jag begär inte guld och gröna skogar. Jag begär av er miljarder euro. Snabbt. I gengäld lovar jag absolut ingenting. Men mitt mål är att överträffa Albert Einstein.”