Krönika

Fem ekonomer från Harvard, Université Libre i Bryssel samt Universitat Pompeu Fabra i Barcelona har gjort en studie där de utgående från de 500 högst rankade universiteten på 2006 års lista från Jiao Tong universitetet i Shanghai beräknar ett index som är tänkt att mäta effektiviteten hos högskolesystemen i en rad länder (Aghion et al., Bruegel policy brief, 2007/04). Det högst rankade universitetet (Harvard) ges 500 poäng det som kommer på plats 500 en enda. Ländersummorna divideras därefter med folkmängden. Resultatet förvånade i varje fall mig. Två länder ligger i en klass för sig: Schweiz med jämförelsetalet 230 och Sverige med 217. På tredje plats kommer Danmark med 161. Normeringen ges av USA, vars jämförelsetal satts till 100.

RANKNING AV UNIVERSITET och högskolor är en kontroversiell fråga. Att rangordna lärosäten med avseende på olika parametrar som till exempel andel disputerade lärare, tillgången på studentbostäder, antal publicerade monografier och citeringar går nog bra. Med tillräckligt många parametrar kan man förmodligen få en tämligen bra bild av varje lärosäte.
Problemet uppstår om parametrarna viktas samman för att ge ett totalindex med vars hjälp lärosätena kan rangordnas längs en enda dimension. Tänk er
att man vill beskriva landskap. Ett landskap kan upplevas fyrdimensionellt
genom att färdas i det vid olika årstider. En tvådimensionell beskrivning i form av ett fotografi eller en tavla låter oss fortfarande få en tämligen bra bild av trakten men vad säger oss en endimensionell avbildning, ett färgat streck?

MED DETTA – I OCH FÖR SIG STORA – förbehåll ger ändå Aghions et al. resultat anledning till eftertanke. Man kan ha synpunkter på de parametrar som ingår i Shanghairankningen (bland annat antalet Nobelpristagare bland lärare och alumner) men en sådan diskussion tillåter inte krönikeformatet. Eventuellt gynnar algoritmen små länder, men ändå inte alla små länder. Finland får i studien jämförelsetalet 81 och bland fem amerikanska delstater placerar sig bara Massachusetts med jämförelsetalet 263 före Schweiz och Sverige.
För den som menar att 500-listan gräver för djupt bland världens lärosäten (elva svenska finns med) kan det vara av intresse att veta att i motsvarande beräkningar gjorda med utgångspunkt i 50-bästa, 100-bästa och 200-bästa listan, hamnar Sverige på andraplatsen efter Schweiz så snart 100 eller fler lärosäten tas med.

VAD LÄR VI AV DETTA? Naturligtvis att ta rankningar av universitet med en stor nypa salt. Men kanske också att i diskussionen om behovet av att skapa förutsättningar för ett svenskt lärosäte att klättra bland de 50 högst placerade granska frågan om elit står i motsats till bredd. Om en ytterligare accentuerad satsning på ett eller ett par lärosäten hotar att dränera övriga lärosäten på resurser, såväl ekonomiska som mänskliga. Det kan väl i så fall inte stå i överensstämmelse med målen för en förnuftig högskolepolitik.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF


Kategorier: Arkiv