Peggy Bruzelius i somras fick frågan om att ersätta Carl Bennet som ordförande i Högskoleverkets styrelse bad hon om betänketid. Egentligen tyckte hon inte att hon hade så mycket tid över, å andra sidan har utbildningsfrågor alltid intresserat henne och ordförandeposten, som hon alltså tackade ja till, ser hon som en möjlighet att, ”åtminstone marginellt”, påverka nämnda frågor.
Varför just hon blev tillfrågad vill hon inte ha någon egentlig uppfattning om, men vet förstås att det blivit praxis att posten innehas av någon från näringslivet och tillägger att hennes långvariga engagemang i ”sin” gamla högskola, Handels i Stockholm, också kan ha spelat in. Hon är också ledamot av IVA, Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien.
Peggy Bruzelius är annars mest känd som så kallat styrelseproffs, en beteckning som hon inte är särskilt förtjust i, ”men det är ju det ordet många använder”. Själv säger hon hellre ”diversearbetare”. Konkret innebär det att hon sitter i Electrolux, Scanias, Husqvarnas, Syngentas och Akzo Nobels styrelser, i Näringslivets börskommitté samt delägarskapet i kapitalförvaltningsbolaget med det ridderliga namnet Lancelot Asset Management.
Tänkte emigrera
Hon har också varit Sommar-pratare, vilket innebär kändisskap också utanför näringslivskretsarna. Men mest uppmärksammad, åtminstone medialt, blev Peggy Bruzelius för sitt uttalande i P1:s Lördagsintervju att hon tänkte emigrera om det inte blev regeringsskifte i september 2006. Reaktionerna på detta överraskade henne, hon kunde inte föreställa sig att det kunde uppfattas som något slags hot.
– För vem är jag? Men jag menade allvar med att flytta, förmodligen till Frankrike eller Schweiz. Det var ingen skattefråga, utan handlade om känslan av att inte kunna andas. Maktskifte i sig är också viktigt, jag skulle ha reagerat likadant om vi hade haft borgerlig regering i trettio år.
Upplevelsen av tre decenniers socialdemokratisk dominans (trots två mandatperioder av borgerligt styre) gällde också utbildningspolitiken, en politik där hon nu redan uppfattar en märkbar förändring till det bättre. Debattklimatet beskriver hon också som förändrat till det bättre, efter regeringsskiftet.
– Det är annorlunda nu, man får ifrågasätta, säger Peggy Bruzelius som alltså tillhör gruppen nöjda borgerliga väljare.
– Att man infört avdrag för hushållsnära tjänster är det största som har hänt kvinnorna sedan den kvinnliga rösträtten, för det är kvinnor som har mest dåligt samvete när det gäller st�dning och annat.
På Flodströms linje
Återgår vi till utbildningsvärlden och dess pågående eller kommande förändringar är Peggy Bruzelius helt på universitetskansler Anders Flodströms linje, om färre universitet, även om hon inte vill ha någon uppfattning om exakt hur många universitet Sverige ska ha.
– Men vi är ett litet land och mängden universitet påverkar kvaliteten negativt, det märks att verksamheten spretar.
Ett annat led i en önskvärd kvalitetshöjning är utvärdering, det vill säga redan en central uppgift för just Högskoleverket vars resultat hon önskar skulle få ”lite mer spridning” och bli mer tillgängligt också för studenterna.
Hennes förhoppning och ambition är att bättre marknadsföring av HSV:s utvärderingar ska hjälpa studenter att orientera sig, i stället för att de ska vara hänvisade till de ”glada fyrfärgsbroschyrer” som vill locka studenter till universitet och högskolor, med mer eller mindre realistiska löften om framtiden och jobb.
– Jag hade själv noll karriärplanering, säger Peggy Bruzelius som gick gymnasiets latinlinje.
Hon hade lätt för språk och matte, men avskydde fysik och funderade på att bli simultantolk eller kanske arkitekt.
”Valuta för betygen”
Så småningom och mer målinriktat, ville hon satsa på något där man ”fick valuta för betygen”, att det blev Handels i stället för KTH eller läkarutbildning berodde på att hon då bara behövde läsa upp matten.
När hon var färdig med sin utbildning (på 1970-talet) rådde akademikerarbetslöshet. Då var näringslivet inte särskilt åtråvärt som arbetsplats, det som hade högst status var departementen och institutioner som Exportrådet. Bristen på jobb gjorde att hon själv återvände till Handelshögskolan, för några år som forskarassistent åt ”sin” professor, Folke Christensen, som haft stor betydelse som mentor och inspiratör.
Arbetsmarknadssituationen hon mötte som nyexaminerad var problematisk, men skapade inte samma hets och panik som idag.
Peggy Bruzelius menar att dagens tal om anställningsbarhet givetvis är viktigt, liksom samhällsnytta, men att det ändå är utbildningarnas kvalitet som måste vara mest väsentlig. Det är också så hon formulerar den mest tydliga skillnaden mellan näringslivet och utbildningssektorn. I näringslivet är det vinst som gäller, när det gäller utbildning är det alltid kvalitet som måste vara primärt.
Rankning oundviklig
– Rankning väcker känslor, men någon form av universitetsrankning är oundviklig och då är det inte enbart Högskoleverkets uppdrag jag talar om. En objektiv instans, som HSV, är viktig, men det står ju var och en fritt att göra rankningen. Man måste också försöka att ranka inte bara universitet, utan utbildning mot utbildning, säger Peggy Bruzelius, medveten om att detta skulle ”kräva en gigantisk apparat”.
Om hon jämför med när hon själv var student var valen lättare att göra, utan varken rankning eller utvärderingar. Informationsfloden var betydligt mindre, liksom de ungas egna förväntningar. Förutom att utbilda sig och försörja sig förväntar unga idag att de ska ”förverkliga sig själva” och, från början, tjäna mycket pengar.
– Resultatet är att det har blivit skrämmande tudelat på högskolor idag när det gäller studenterna, dels har vi de väldigt duktiga och aktiva, karriäristerna, som bryr sig om sitt cv från första dagen, dels motsatsen, sökarna, som hoppar av och byter linjer. En majoritet av karriärister gör det lätt för högskolan, medan en majoritet av sökare innebär bekymmer.
Peggy Bruzelius tror alltså att den högre utbildningen står inför märkbara förändringar, inte minst på grund av att målet att mer än 50 procent ska gå vidare till högre utbildning inte längre gäller.
– Om inte formellt, så verkar det ändå avskaffat och det är bra. Målet måste vara att alla ska ha möjlighet att gå högskolan, inte att alla måste.
Hur lång tid kommer det då att ta innan det märks i lärosätespraktiken, de förändringar som är på gång eller åtminstone eftersträvas från flera håll, bland annat från Högskoleverkets ledning och styrelse? Peggy Bruzelius säger att det är för svårt att ange exakt, men både hoppas och tror att resultat ska märkas redan under hennes förordnande, som går ut årsskiftet 2008–2009.
Lärarna har det bra
När det gäller lärarnas verksamhet och villkor ser hon inte att professionaliteten har påverkats av den förutnämnda spretigheten eller av ”för många” universitet och högskolor. Peggy Bruzelius menar att dagens universitetslärare är mycket bra, samt att de också har det bra.
– Det dåliga löneläget uppvägs av ett ganska fritt yrkesliv, det vill säga ett värde utöver lönen, särskilt om man jämför med gymnasielärarna.
Hon konstaterar att det ännu så länge inte är svårt att rekrytera universitetslärare och att tillgången på lärare bidrar till att lönerna ligger kvar på låg nivå.
– Men ju mer internationell den akademiska världen blir, genom sådant som Bolognaprocessen, desto större blir rimligen efterfrågan också på svenska universitetslärare, förutsatt att de är attraktiva på exempelvis den europeiska marknaden.
MARIELOUISE SAMUELSSON
