Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

18 december, 2007
Universitetsläraren

Inom offentlig verksamhet saknas den återkoppling i form av kvartalsbokslut och orderingång som styr privata företag. Viktigaste sättet att gardera sig mot ineffektivitet och olämpliga beslut är i stället att se till att alla anställda har rätt kompetens. I lagar och paragrafer stadgas sålunda att lediga tjänster ska utlysas. Kravspecifikationerna ska vara formulerade med verksamhetens behov som utgångspunkt och den mest kvalificerade ska anställas.
Det har emellertid utvecklats sådan praxis, speciellt inom utbildningsväsendet, att man regelmässigt kan bryta mot dessa bestämmelser utan några påtalanden. Bestämmelserna finns bland annat för att garantera mångfalden av idéer bland de anställda och därmed öka möjligheterna till välgrundade beslut. Lagstiftarna har också velat gardera sig mot ”hedersskulder”; en anställd som fått sin tjänst genom kontakter kan känna sig hämmad när det gäller att framföra sin uppriktiga åsikt i en kontroversiell fråga. Lagen ska garantera att tjänsteutövningen enbart styrs av professionalism och absolut inte av hänsyn gentemot någon tongivande person på arbetsplatsen. Tanken bakom de ordinarie tjänster som förut fanns var just att om en tjänsteman tog ett obekvämt beslut så skulle det på intet sätt kunna äventyra anställningen.

DÅ DENNA TYP AV TJÄNST förr debatterades i medierna pekades uteslutande på de ”otillbörliga förmåner” den varit förknippad med. Förmodligen bidrog detta ensidiga synsätt till att de ordinarie tjänsterna avvecklades. Att begreppet ordinarie tjänst en gång infördes till samhällets fromma har troligtvis fallit i total glömska och att det på många sätt skulle vara till dess gagn att sådana tjänster återinfördes, är nog en fjärran tanke hos de flesta.
Inom utbildningsväsendet har den sociala nätverksrekryteringen gått så långt att många av arbetsplatserna blivit rena monokulturer. Något idéutbyte till gagn för verksamheten förekommer inte; de få personer som har egna funderingar lyckas inte göra sig hörda. Sällan finns andra ambitioner än att ständigt vara politiskt korrekt.

DET BEHÖVER INGALUNDA vara så att majoriteten av personalen på en arbetsplats är nätverksrekryterad för att verksamheten ska hämmas; det räcker i själva verket med att de nätverksrekryterade uppnått en kritisk massa. Till att börja med utser ledningen personal till de viktigare posterna; i en skola kan det till exempel gälla de lärare som blir ämnesansvariga.
Det finns även förtroendeposter, såsom skyddsombud och fackligt ombud. En valberedning tar vanligen emot förslag på en handfull kandidater. Varje kandidat får så några ströröster i valproceduren, medan den kandidat som en gång nätverksrekryterats får samtliga röster från de övriga i nätverket.
Det vore en överdrift att påstå att någon försöker vara politiskt korrekt av övertygelse; i själva verket är det fråga om en ambition att ligga väl till inför löneförhandlingar med mera. Äkta hängivenhet mobiliseras i stället då det gäller att boka tider på tennisbanan, att hjälpa varandra med sjösättning av segelbåten eller att planera en gemensam fest; en ”inre krets” inom personalen är ju ”gamla bekanta” sedan lång tid före anställningstillfället. Då ”gänget” samlas till exempelvis kräftskiva, gärna i skolans lokaler, talar man förstås en passent om ”jobbet”. Man kan då enas om en gemensam policy i någon fråga, såsom den förestående tjänstefördelningen. Skulle någon utanför denna inre krets kalla övriga utomstående till ett möte för att samråda om en policy i någon avgörande fråga skulle det betecknas som uppvigling och vara straffbart.

I SAMHÄLLEN DÄR oliktänkande fördrivs och minoriteter förtrycks råder sällan välstånd. Där har man avhänt sig den möjlighet till välgrundade beslut som mångfalden kunde garantera. Färdriktningen leder ofta allt längre från verkligheten. Enligt min erfarenhet råder liknande förhållanden i stor utsträckning inom skolväsendet och även på den lägre akademiska nivå där jag nu verkat under ett drygt årtionde.

JAG LEVDE LÄNGE i tron att det faktiskt i detta avseende fanns en gräns mellan den nivå där jag själv är verksam och den högre akademiska utbildningen. Att jag varit naiv i min uppfattning förstod jag när jag tog del av vad som hänt på matematiska institutionen i Uppsala tidigare i år (Universitetsläraren 15/07). De som inte är strömlinjeformade ska inte få vara med längre och tydligen får ingen påbjuden konsensusuppfattning utmanas. Jag undrar oroligt vart Sverige egentligen är på väg.

ARNE SÖDERQVIST
matematiklärare vid KTH-Teknik och Hälsa

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023