Han är fysikforskare – trivs bäst som lärare

I sex år har Sören Holst lett Fysikums populäraste kurs: hans orienteringskurs Relativitetsteori, fem poäng, är den enskilda kurs som har det största antalet studenter. ”Ingenting kan röra sig snabbare än ljuset och idag kommer ni att förstå varför det är så”, inleder Sören Holst det fjärde kvällskurstillfället i en av Fysikums hörsalar i AlbaNova, och de drygt 80 studenterna antecknar ivrigt. Sören Holst föreläser med stort engagemang – han berättar helt enkelt en bra historia. Han använder hela kroppen, rör sig energiskt fram och tillbaka framför hörsalens svarta tavlor, händerna flyger och han tar kontakt genom att tydligt tilltala sin ”publik” och utstråla att han litar på att de lyssnar intresserat, men också genom att ställa frågor och locka studenterna att delta aktivt. De svarta tavlorna glider upp och ner när han flyttar runt dem för att hitta en tom yta att rita illustrationer på, eller skriva formler i rasande fart. – Jag tycker att det är roligt att undervisa av det banala skälet att man får en omedelbar behållning om man gör något bra. Forskning är en långsam process – men en lektion ger en snabb respons, kommenterar Sören Holst när Universitetsläraren talar med honom någon dag senare. Trots att föreläsningen innehåller meningar som ”En klocka i rörelse tickar långsammare” och ”Tidsdilatation förstår man bäst som en effekt av den relativa samtidigheten”, verkar studenterna avslappnade och många räcker upp handen för att svara på frågorna eller ställa egna. Det kanske är något lättare att hänga med för den som varit med vid de tre tidigare föreläsningarna … En enkät Sören Holst gjorde i början av kursen visar att de flesta studenterna redan har läst något ämne på universitet eller högskolor. Alla har dock inte läst naturvetenskap, det kan i stället vara historia, juridik eller filosofi. – En del kommer direkt från gymnasiet, andra är yrkesarbetande. Många går kursen för att de tycker att den är allmänbildande – och en del anmäler sig förstås för att få ihop tillräckligt med poäng för studiemedlen, kommenterar han. Roligt att undervisa Sören Holst doktorerade år 2000. Redan under doktorandperioden fick han erbjudandet att leda en kurs i fysik för en till sju lärare och upptäckte då att han tyckte om att undervisa. Några år senare tog Danderyds gymnasium kontakt med Fysikum. Skolan hade matematik som profil och ville nu också bli fysikgymnasium. Sören Holst blev tillfrågad om han ville utveckla tillvalskurser för eleverna. – Det var en rolig undervisningsuppgift. Gymnasiestudenterna var duktiga och jag kunde experimentera med olika pedagogiska grepp. Om eleverna tappade lusten, eller om det blev stökigt i klassen, visste jag att experimentet inte hade fungerat och fick tänka om. Han har fortsatt att leda olika kurser på Fysikum – och han har fått utveckla kurser själv, bland annat kursen om relativitetsteori. – Det är mycket lärorikt att själv bygga sina kurser, men alla har inte sådan tur att de får göra det. Ett sätt att förbättra undervisningen är kanske att satsa mer pengar på kursutveckling. Får man inte ersättning och tid att bearbeta och utveckla sin kurs är risken att man inte gör något åt svaga punkter. Ett unikt tillfälle Just nu är Sören Holst i Skidmore College norr om New York, på ett stipendium bekostat av STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning. Han ska undervisa i relativitetsteori under en termin, dels för att lära sig om det amerikanska collegesystemet, dels för att få nya intryck och pedagogiska idéer att ta med hem till Sverige. – Så här långt trivs jag mycket bra, och känner att detta är ett unikt och ypperligt tillfälle att förbättra min pedagogik, men också att göra intressanta kulturella observationer, kommenterar han via e-post från USA. I stort sett är Sören Holst alltså självlärd när det gäller undervisningspedagogik, men i våras gick han en trepoängskurs i presentationsdesign och retorik. Det var en kurs för lärare arrangerad av KTH Learning Lab, som arbetar med att utveckla den pedagogiska verksamheten inom KTH. Han tycker inte att kursen egentligen förändrat hans sätt att undervisa, men det var givande att träffa andra lärare och diskutera pedagogiska frågeställningar. – Det var väldigt bra att några eftermiddagar helt ägna sig åt praktiska pedagogiska övningar och diskussioner – i vanliga fall har man inte tid att fundera så mycket på pedagogiken. Jag skulle gärna se att det fanns fler fora för detta, så att den pedagogiska diskussionen kunde hållas levande. Men det är viktigt att det görs på ett konkret plan, som känns relevant för den enskilde läraren. Undervisning blir ett straff Är det bristande pedagogiska kunskaper som gör att undervisningen inte alltid är på topp inom högskolevärlden? – Problemet är kanske mer ett systemfel. Undervisning värderas inte särskilt högt vid svenska universitet. Det är i första hand på forskningsmeriter som man anställs och befordras. Den som får forskningsmedel från Vetenskapsrådet blir befriad från undervisning, eller ”friköpt” som terminologin lyder. Det ger signalen att de bästa forskarna slipper undervisa och de mindre framgångsrika straffas med undervisning. – Undervisning och forskning borde inte ställas mot varandra på det sättet. Båda behövs naturligtvis, även på det individuella planet: Den lärare som inte forskar kan snart bara det som står i kursboken, och den forskare som inte undervisar förlorar lätt perspektivet på den egna forskningen. Både läraren och forskaren blir mossiga om verksamheterna frikopplas från varandra.