Tryggare villkor ger bättre forskning

När jag berättar att jag är doktorand i arkeologi brukar förväntningen i allmänhet vara att jag gräver gravhögar, sorterar krukskärvor, flintyxor eller möjligen gotländska silverskatter. Nej, jag gör något annat, brukar jag förklara. ”Jag analyserar hur arkeologi som vetenskap förmedlar kunskap om kön och identitet.” Reaktionen är ofta förvåning. Vilka förväntningar och kunskaper finns egentligen hos allmänheten kring humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning? Jag tror att det är lite oklart och området får ofta stämpeln som nöjesforskning, till skillnad från naturvetenskaplig och teknisk forskning som vi tycker har mer konkret samhällsnytta. Men både kultur- och samhällsforskning är centrala i ett demokratiskt samhälle där samhällsanalys och kritik är grunden för att motverka korruption, förtryck och orättvisor. Kultur- och samhällsforskningen analyserar och kritiserar strömningar i samhället, inte bara de vi omedelbart identifierar som oroväckande som rasism och terrorism, utan också konsekvenserna av samhälleliga och kulturella fenomen som förändrar levnadssätt och värderingar. Det är inom kultur och samhällsforskning som svaren på hur vi ska förändra våra samhällen för att undgå klimatförändringarnas effekter finns, den genusvetenskapliga forskningen är grundläggande för ett rättvist och jämlikt samhälle och för det globala arbetet för kvinnors rättigheter.