Saco – en central aktör i det nya kunskapssamhället

Saco är den yngsta av landets fackliga centralorganisationer och den som fortfarande växer. Då, för sextio år sedan, var det en i hög grad ungdomligt präglad organisation som tog gestalt. Läkare, lärare, jurister, präster utan fast tjänst och med långsam befordringsgång upplevde sig åsidosatta av sina arbetsgivare – främst inom statlig men också kommunal tjänst. De hade stora skulder och låga ingångslöner. De saknade full förhandlingsrätt och de saknade också slagkraftiga fackliga organisationer. Saco skulle råda bot på detta. År 1947 talades det mycket om det ”genomorganiserade samhället”. Det behövdes motvikter till det allmänna men stat och kommun behövde också organiserade intressen att tala och komma överens med. På tjugo år var förhandlingsrätten, inklusive rätten att strejka, uppnådd för stats- och kommunaltjänstemännen. Men Saco hade varit ute i konflikter långt tidigare. Våren 1957, för litet mer än femtio år sedan, gick Saco ut med stridsåtgärder – massuppsägningar, nyanställningsblockader – för anställda inom flera av landets större städer, däribland Göteborg: läkare, arkitekter, bibliotekarier. Femtitalet var ett decennium av snabb standardstegring men också av snabba prisökningar. I industrin kunde anställda kompensera sig genom löneglidning utöver vad centrala avtal gav. I stat och kommun gällde stela löneplaner – tjänstemännen där riskerade hela tiden att halka efter. Centrala löneförhandlingar blev ofta ett tillfälle att kompensera sig i efterhand. Akademikernas organisationer skulle inte sky konflikter. Redan 1966, ett år efter den fulla konflikträttens införande, gick de ut i strejk på skolområdet och möttes av en storlockout från den offentliga arbetsgivarens sida. Det ekonomiska utbytet blev gott. Fem år senare, 1971, hade akademikerna halkat efter i inflationsekonomin. Då svarade staten med en tvångs- eller tjänstepliktslag som förbjöd strejker genom att förlänga fredsplikter som redan hade gått ut. Saco hade mäktiga motståndare – i staten och i andra fackliga organisationer – som inte visade sig lika ivriga att stoppa den samtidiga vågen av vilda strejker. Det privata näringslivet var länge kallsinnigt till akademiskt utbildad personal annat än på nyckelpositioner inom företagen. Det blev en utmaning för ett akademikerfack att övertyga industrin om att den behövde högt kvalificerad personal för att möta framtidens ekonomiska utmaningar. Saco ville se en breddad akademikerarbetsmarknad och argumenterade envetet för att allt fler yrken måste ges ett ökat kunskapsinnehåll om landet ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen om marknader för varor och tjänster. På det sättet blev organisationen – i långt högre grad än sina fackliga medtävlare – en central aktör i det nya kunskapssamhällets framväxt.