Kulturgeografer samverkar gärna över ämnesgränser

Flera forskare gav en tydlig signal om behov av samverkan över kulturgeografins och naturgeografins ämnesgränser. – Världen är mer komplicerad än någon modell kan beskriva, sa bland andra professor Andrew Goudie, University of Oxford, i sitt anförande om den globala uppvärmningen. På 1980-talet dominerade oljekris och tillväxtfrågor geografiämnets agenda. Under några årtionden dessförinnan var strukturrationalisering och befolkningsexplosion nyckelfrågor. ”Hållbar utveckling” blev nyckelbegrepp på 1990-talet. I dag dominerar mer komplexa frågeställningar, och detta till och med inom ett område som matproduktion. Här gav genusforskaren professor Jo Little som inledning prov på komplexiteten i form av problemställningar som mynnade ut i frågor om moral, etik och politisk vilja som motvikt till en allt starkare marknadsekonomi: – Vem bestämmer vad som är lokalt producerad mat? Hur förhåller man sig till närheten mellan producent och konsument? Till transportvägar? Till kemiska preparat? Till olika traditioner, olika matkulturer, i olika länder? Forskarmötet lyfte fram den mångfacetterade bilden av ämnet kulturgeografi. Inte minst visade ett stort antal sessioner och fem huvudtalare på vidden av ämnet genom att fokusera på frågor som klimat, rörelsemönster, tjänster, landskapsförändringar: Globaliseringens påverkan på regioner och identitet med professor Anssi Paasi, University of Oulo. Globalisering, lokal mat och könsrelaterad pånyttfödelse av landsbygden med professor Jo Little University of Exeter. Den globala uppvärmningen med professor Andrew Goudie, University of Oxford. Globaliseringen av tjänster med professor John Bryson University of Birmingham. Globalisering och förändringar i det europeiska landskapet med professor Mark Antrop University of Gent. ”Det kunde varit lättare” Tretton olika delar av geografiämnet, var-av tolv inom kulturgeografin, var representerade i Bergen där tonen lovade gott för framtiden. Men betydligt svårare har geografiämnet att göra sig gällande inom högskolevärlden. Endast de stora universiteten har idag muskler nog att erbjuda geografi och dess beståndsdelar kulturgeografi och naturgeografi som självständiga kandidatämnen. – Det kunde ha varit lättare att vara kulturgeograf, medger universitetslektor Lars Nyberg, Mittuniversitetet i Östersund, där ämnet som en del av turismprogrammet är litet och hänger i luften när antalet studenter minskar. – Dagens utveckling i Sverige, EU och världen borde göra att ämnet blir intressant för studenterna. Men så länge som ämnesrepresentanterna ligger så lågt som de gör idag får vi skylla oss själva. I sanningens namn ska påpekas att ämnet är litet vid alla universitet och högskolor och att uppbackningen från rektorer och fakultetsnämnder ofta är högst begränsad. – Vi måste kanske först börja synas internt innan vi kan erövra resten av världen. Genom att ämnet är litet kommer det ofta i skymundan för andra samhällsvetenskaper. Ska någon expert kommentera världsläget i massmedia så är det oftast en nationalekonom eller statsvetare som tillkallas. Ämnet syns inte. Namnet kulturgeografi skapar också missförstånd, anser Nyberg. Professor Gunnel Forsberg, prefekt på kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, delar uppfattningen om att kulturgeografin behöver en frontfigur: – Många frågor i samhället är geografiska till sin struktur; regionala strukturer, miljöfrågan, klimatförändringar, globaliseringen, genus och jämställdhet. Men vi har generellt sett inte varit riktigt tydliga, vi borde bli mer framträdande i det offentliga rummet, säger Gunnel Forsberg. – Också vi har i höst fått in färre ansökningar till våra program. Men vi är värdinstitution för samhällsplanering, och många studenter väljer att läsa kulturgeografi inom ramen för det programmet. Utbildningen integrerar Thomas Lundén, professor i kulturgeografi vid Södertörns högskola och placerad vid Centret för Östersjö- och Östeuropaforskning säger som ämnesrepresentant för geografiämnet i Södertörns Europaprogram: – För några år sedan, när jag var ny på Södertörn, fick vi en signal från ledningen att slå ihop natur- och kulturgeografi och flytta över till Naturvetenskaplig fakultet. Den påtvingade sammanslagningen fungerar faktiskt riktigt bra. Vi har fått upp rekryteringen och det finns en liten grupp hårt arbetande lektorer och två adjunkter fördelade mellan natur och kultur. Utbildningen integrerar de båda ämnena. – Framtiden rymmer något av en paradox i att behovet av geografers kunskaper ökar samtidigt som vi kulturgeografer har lyckats dåligt med ämnespresentationen. Dåligt genomslag i medierna, svårt att visa på ämnets kärna, dåliga kunskaper om ämnets historia och teori bland lärarna, och därmed även bland studenterna, säger Thomas Lundén och menar att en del av detta ligger i ämnets upplösning. – Att göra som här på Södertörn och föra ihop ämnena till geografi med en eventuell förlust av den högt specialiserade naturvetenskapen och i stället lansera ämnet som en rumslig syntesvetenskap kan kanske vara en lösning för framtiden. Kulturgeograf Mats Widgren, professor och ordförande i Svenska Nationalkommittén för geografi är en av förespråkarna av integrerad undervisning i geografi: – Geografin betraktas ibland felaktigt som en gemensam underdisciplin till de båda ämnena naturgeografi och kulturgeografi i stället för som ordet säger, nämligen att det sammanfattar det som görs i de bägge underdisciplinerna. – En särbehandling av begreppet geografi till att endast avse studier och angreppssätt som i varje steg måste förena naturvetenskap och samhällsvetenskap innebär en inskränkning som jag tror är dålig för ämnet. Geografin måste bli bättre på att exponera och utveckla den forskning som bedrivs inom geografiämnets olika delar kring miljö, resurser och risker som en del av en politisk och ekonomisk analys, säger Mats Widgren. Professor Magnus Bohlin, ämnesansvarig i kulturgeografi vid Högskolan Dalarna, menar att det behövs en övergripande politisk vilja som bättre reglerar utbudet av kurser så att de olika högskolorna inte konkurrerar ihjäl varandra. – Det bekymmersamma i svensk utbildningspolitik är att det inte finns någon som förhindrar onödig konkurrens om studenterna. En utbildningspolitik som inte vågar erkänna att marknaden havererat måste rimligtvis få ansvariga politiker att våga fatta beslut om att inte alla utbildningar ska finnas överallt, anser han. LENA WIKSTRÖM