Doktorander har en ljus framtid med roliga jobb

Anna Ekström hävdade vid ett miniseminarium att forskarutbildade kommer att bli allt viktigare för morgondagens arbetsgivare. För 50 år sedan, 1957, var andelen som tog studentexamen under tio procent. – På den tiden var studentexamen den stora sållningen som arbetsgivarna använde sig av för att hitta den arbetskraft de behövde. För många yrken var studentexamen inte bara ett kvitto på att man hade vissa kunskaper, utan också en bekräftelse på att personen tillhörde de tio duktigaste procenten. – Ungefär 20 år tillbaka i tiden, 1987, skedde ett skifte. För många yrken räckte inte längre studentexamen, till exempel för att arbeta som bankkassör. För att få jobb i bank på 70-talet räckte det med ekonomiskt gymnasium. På 90-talet måste man ha jur kand eller civilekonomutbildning. – Den betydelse i arbetslivet som studentexamen hade för några decennier sedan har tagits över av grundläggande universitetsexamen, och kanske redan idag av magisterexamen. Hon hävdar att forskarutbildningen blir morgondagens studentexamen. – Arbetsgivarna kommer att förstå att om de vill ha de tio bästa procenten i en årskull så är det bland de disputerade de ska leta. Anna Ekström konstaterar att antalet som påbörjar en forskarutbildning har fördubblats på kort tid. Men antalet tjänster inom akademin har inte fördubblats. – Tvärtom medför regeringens skandalösa löftesbrott på forskningspolitikens område att det som alliansen gick till val på, kraftig ökade forskningsanslag, har visat sig bli en urholkning av anslagen till forskning. De första som därmed får stryka på foten är post doc-tjänsterna. – Den goda nyheten är att doktoranderna har många andra jobb att välja på. Inte de jobb de hade tänkt sig, kanske inte jobb i Sverige. Men roliga jobb, intressanta jobb och ofta bättre betalda än post doc-tjänsterna. Stor skärpning behövs Det hon är verkligt orolig för på den svenska arbetsmarknaden är inte doktoranderna. – Ni kommer att klara er, ni har en utbildning som arbetsmarknaden skriker efter, nämligen en dokumenterad förmåga att lösa komplicerade problem, strukturera stora mängder information och presentera den begripligt. – De jag tycker synd om är universiteten, hur sjutton ska de, när 40-talisterna gått i pension, kunna locka tillbaka de unga forskare som på grund av dagens forskningspolitik har tvingats till näringslivet, till förvaltningar, till landstinget, till andra sidan Atlanten? Vad ska akademin locka tillbaka dem med? – Roliga arbetsuppgifter? – ja absolut. Men löner? – då vill det till en rejäl skärpning. Trygga anställningsvillkor och vettiga villkor för mammor och pappor – stor skärpning behövs. Anna Ekströms slutsats blir att den ljusnande framtiden är doktorandernas, den stora oron ska man känna om man finns på ett universitet och känner ansvar för att Sverige i framtiden ska ha en stark forskning.