Allt vanligare att forskare tränas för att föra ut budskap

Björn Carlgren har lett medie- och kommunikationsutbildningar i drygt tio år. Han arbetar med forskare och forskningsadministratörer och håller kurser på universitet, högskolor, stiftelser och råd. Han märker att intresset för medieträning ökar: – Fler och fler inser behovet. Konkurrensen har hårdnat om resurserna både för universiteten och för forskarna – de verkar helt enkelt i en tydligare kommersiell värld. De nya förutsättningarna tvingar forskarna att redovisa vad de gör och att berätta varför det är viktigt. Den tid när forskarna levde någorlunda skyddat och det gick att lunka på i samma spår är över menar han: – Forskarvärlden håller på att bli en allt viktigare del av samhället och intresset hos medier för frågor som forskningsfusk, moral och etik gör att forskare kommer att behöva vänja sig vid att bli ifrågasatta och kritiskt granskade. Bakgrund som journalist Björn Carlgren har en bakgrund som journalist och under ett antal år ansvarade han för tv-utbildningen på JMK, Institutionen för Journalistik, medier och kommunikation, vid Stockholms universitet. Han började sin bana som medie-tränare när JMK kontaktades av universitetets informationsavdelning som ville att ledningen och vissa forskare skulle få medieträning. – Problemet är ofta att forskarna har svårt att förstå, och i viss mån att respektera, de journalistiska villkoren med tidspress och utrymmesbrist. Dessutom har de ofta svårt att acceptera journalistens ambition att förenkla och därmed göra begripligt för sin publik. De har svårt att sätta en rubrik på sin forskning. Ömsesidig misstänksamhet Han konstaterar också att misstänksamheten är ömsesidig – många journalister tycker att det är svårt att intervjua forskare. – Misstroendet har med deras olika roller, bakgrund och skolning att göra: Journalister förenklar – forskare fördjupar. Journalister börjar med det som är nytt – forskarna börjar med bakgrunden. Det leder till att forskarna ofta tycker att journalister gör våld på deras verklighet. Lena Wollin är chef för Vetenskapsrådets informationsavdelning. Tidigare var hon informationschef vid Stockholms universitet och det var hon som kontaktade JMK om ett samarbete kring medieträning: – Stockholms universitet började arbeta med medie- och kommunikationsstrategier väldigt tidigt. Undersökningar visar att många tar till sig forskningsinformation via radio, tv och tidningar och insikten om hur viktigt det är att förstå hur medier arbetar ökar på universitet och högskolor. Hon tycker sig se att arbetet ger resultat och att man ser mer forskning i medier. – Jag tror att det beror på att informationsavdelningarna arbetar mer systematiskt och strategiskt. Man försöker få forskarna att inse att den forskning de bedriver är intressant för omvärlden och man vill skapa förståelse för journalisters arbetssätt och villkor. Hon påpekar att uppdraget att nå ut med forskningsresultat är något som diskuteras runt om i världen, till exempel inom EU:s program Science in Society och den globala organisationen Public Communication of Science and Technology. –Vi måste bygga broar mellan journalister och forskare och då gäller det ju att veta vad som krävs för att man ska kunna göra det, säger Lena Wollin. Kan uppstå kulturkrockar Hannah Zackrisson, informatör på Institutet för Framtidsstudier, påpekar att det kan uppstå kulturkrockar även mellan kommunikationskonsulter och forskare: – Några av våra forskare råkade ut för en konsult som ville göra om dem till tv-personligheter. Bland annat fick de stå upp och säga ”Jag älskar Christer Sjögren”. Det föll inte i god jord. Andra konsulter har lyckats bättre: – Det har nog berott på att de utstrålat kompetens, att de haft dokumenterade meriter och att de arbetat med forskare tidigare – de har haft trovärdighet. En viktig aspekt är att forskare oftast bryr sig mest om vad andra forskare tycker om dem – och det ses inte alltid med blida ögon att vissa forskare syns alltför ofta i medier, kommenterar Hannah Zackrisson. Kommunikationsstrategier handlar om mer än medieträning. Kristina Lund erbjuder utbildningar bland annat i kommunikation, presentationsteknik och personlig utveckling. Det har hon gjort i 16 år och sen mitten av 90-talet har hon arbetat mest med forskare, bland annat på Uppsala universitet. – Forskare är ofta bra på att fokusera på detaljer och om man trivs bäst till exempel framför sitt mikroskop eller med en datoranimation är det inte givet att man tillhör den extroverta personlighetstypen, konstaterar Kristina Lund. Självklart finns det forskare som är naturbegåvningar även när det gäller mediekontakter, eller att tala inför publik. Men de som tycker att det är svårt kan med hjälp av övningar och genom att få se sig själv på videofilm snabbt bli bättre och känna sig säkrare. – Det är både roligt och spännande att arbeta med forskare – de har så mycket kunskaper och många vill dela med sig till omgivningen, men är frustrerade för att de känner sina begränsningar. Kristina Lund tror att efterfrågan på snabba, korta medie- och kommunikationskurser är ett resultat av synen på pedagogik inom högskolan: – Hur man överför sina kunskaper har aldrig haft hög status inom högskolan – den tillfaller vetenskapliga artiklar och resultat. Pedagogik – en försummad gren Hon får medhåll av Mats Nyberg som är universitetsadjunkt i kommunikation om teknik och ingenjörsvetenskap vid KTH Learning Lab, en enhet som arbetar med att utveckla den pedagogiska verksamheten inom KTH: – Det är bra att det finns konsulter med specialkunskaper. Att behovet finns beror på att pedagogik historiskt sett är en försummad gren inom högskolan och att man sällan eller aldrig fokuserat på till exempel presentationsteknik. Men det är samtidigt nödvändigt för lärosätena att skaffa egen kompetens på området. Mats Nyberg var själv konsult när han började samarbetet med KTH. Nu är han anställd för att utveckla kommunikationsämnet på lärosätet. – Den undersökande, problemlösande pedagogiken i Sverige finns framför allt tidigt i den svenska skolan. Sedan, i gymnasiet och högskolan, blir det allt mer och mer att återge böckernas kunskap – med några lysande undantag förstås. – Universitetslärarna har gått från att vara student, till doktorand och sen undervisande lärare. De undervisar därför ofta själva på det sätt som de själva en gång blev undervisade. Så länge det är på det viset finns det självklart en marknad för konsulter som arbetar med moderna kunskaper inom media och kommunikation. Lena Wollin på Vetenskapsrådet tycker att vinsterna med medie- och kommunikationsträning är större än riskerna: – Självklart kan man hamna snett och därför måste man hela tiden diskutera varför man ordnar utbildningarna. Men universiteten och högskolorna har i uppgift att få en bättre dialog och då måste de använda sig av de kanaler som finns. Om man anlitar duktiga yrkespersoner tycker inte jag att det är något konstigt med det. Ökad kunskap och förståelse för varandras arbetssätt kan knappast vara något problem. ANKI WOOD