Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Forskning ska vara en elitverksamhet

Att hävda hum-sam-områdets vikt och vetenskaplighet. Att inte ge upp kampen för ökade medel till hum-sam- forskningen. Och att värna kvalitet. Så kan man sammanfatta Arne Jarricks ambitioner och uppgift. Sedan 1 januari i år är han huvudsekreterare i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhälls- vetenskap.

14 december, 2007
Universitetsläraren

Arne Jarrick är professor i historia och var tidigare biträdande huvudsekreterare, har suttit fem år i ämnesrådet och är alltså hemtam i huset och verksamheten. Men trots det ändå inte riktigt förberedd på vad uppdraget som huvudsekreterare skulle innebära, räknat i tid. Tjänsten är en 75-procents tjänst, resterande 25 är Arne Jarrick knuten till Stockholms universitet. – Det är otroligt mycket att göra som huvudsekreterare och jag tycker alltid att det är roligt när det händer något och här händer det mycket, roligt är det också med alla kompetenta människor som är verksamma inom VR, man kan lugnt säga att lägstanivån inom organisationen är hög. Han säger också att verksamheten inom VR ibland påminner om politik, genom att man måste vara strategisk, genom att ärenden och frågor ska ”baxas hit och dit”, likheten med politik är dock inte någon beskrivning av långsamma, tröga beslutsprocesser: – Ibland går det väldigt fort här, det är snarare hektiskt. Profil som debattör Arne Jarrick har tidigare varit aktiv i den offentliga forskningspolitiska debatten, men som huvudsekreterare kan han inte driva åsikter i eget namn. Han säger själv att han fick uppdraget ”trots sina åsikter”, en annan tolkning kan förstås vara att hans profil som debattör var en av meriterna. – Hursomhelst, jag utgår ifrån att jag primärt fick jobbet på grund av att man trodde och tror att jag kan göra något för att lyfta fram hum-sam-området. Och det är min mission, att hävda ämnesområdets vikt och forskningens kvalitet. Området är, oavsett vem man frågar, underfinansierat och riskerar att hamna i skymundan av områden kring vilka det finns mer eller mindre uttalade förväntningar på ”nytta”, lika med sådant som säljbara produkter och positiva effekter på BNP. – Jag har en enhetsvetenskaplig grundsyn, säger Arne Jarrick, som med det bland annat menar att man inte ska betona olikheter, mellan hum-sam och andra forskningsområden. Innehållsmässigt står hum-samområdet, självfallet, för något unikt, för kunskap som inga andra områden har. Men när det gäller vetenskaplighet och vetenskaplig granskning finns inga grundliggande skillnader, rättare sagt, de bör inte finnas. Inhopp i gummiindustri Arne Jarricks egen väg till detta forskningsområde gick via politiken och 60- och 70-talets vänstervåg. Först, som riktigt liten, drömde han om att bli elektriker – ”för att min pappa ville det” – därefter, mer självständigt tänkte han bli skådespelare. Men i dåtidens vänsterklimat kände han på sig att skådespeleri var aningen för självupptaget, inte tillräckligt angeläget för det då så omhuldade Folket. På samma sätt kunde också universitetsstudier uppfattas och Arne Jarrick gjorde därför, likt många andra unga studenter inom vänstern, inhopp på ”verkstadsgolvet”, i hans fall teknisk gummiindustri. – Men därifrån backade jag tillbaka till akademien och ekonomisk historia, Marx ämne … Detta var alltså en expansiv period, universiteten fylldes, självfallet inte bara av ”vänsterfolk”. Det är generationer som snart kommer att orsaka stora pensionsavgångar, men Arne Jarrick tror att pensionsavgångarna kommer att bidra till att minska den nu problematiska trängseln och tjänstebristen. För att återgå till vänsterklimatet kan det, några decennier senare, framstå som naivt, som ett tillfälligt och flummigt avbrott i den svenska rationaliteten och samförståndandan. Men vänstervågen resulterade samtidigt i forskning som fortfarande är relevant och respekterad. – Inom ekonomisk historia blev det ju en strömkantring, från att ha varit de konservativas fält, till att bli ett vänsterämne. Inriktningen på forskningen förändrades, till att beröra också så kallade vanliga människor. – Och det som var så bra var att vänsterperspektiven inte förvandlades till statsdoktrin, det blev inga dekret från regeringen om hur forskningen skulle bedrivas. – Att forskningen skulle vara i alla avseenden fri det var vänstern och liberalerna eniga om, det stred vi för tillsammans. Apropå detta, forskningens frihet, berättar han om ett möte nyligen med en äldre forskare, en biokemist, som menade att denna frihet, under industrialiseringen och ”Erlanders tid”, var ett undantagstillstånd, en gyllene parentes och att forskningen alltid, före och efter dessa forskningsfrihetens rekordår, i någon mån varit styrd. – Och i dag kan man ju notera att det då och då talas om ”fri-forskning-fundamentalister”, det uppfattar jag som ett försåtligt uttryck, det låter ju knappast som om fri forskning vore något bra. Hjälpa få överblick Förutom (den eventuellt tilltagande) styrningen, med antydningar om att ”fri forskning” skulle vara något fundamentalistiskt, extremt, har tillkommit en problematisk oöverblickbarhet, genom den ständigt ökande mängden av vetenskapliga artiklar. Motorn i publikationsmaskineriet är givetvis incitamenten, att antal publiceringar alstrar anslag och stegpinnar i karriären. Men samtidigt påverkar ”överproduktionen” kvaliteten på så vis att forskningsresurser riskerar att slösas på sådant som redan har gjorts, det finns ingen chans att ha global koll på all forskning. Arne Jarrick leker därför med en tanke att man, i FN:s eller i EU:s regi, skulle utse 50–100 forskare med uppgift att sammanställa och uppdatera pågående forskning inom ett antal fält. Inte enbart för att hjälpa forskarna att få överblick, utan också för att värna forskningens legitimitet. – Forskning är ju ytterst till för alla medborgare, som har rätt att vänta sig att medel används ansvarsfullt, inte till att göra samma sak flera gånger. Han betonar att medborgarnas rätt inte betyder att någon ska tala om vad de ska forska om. – Vetenskaplig forskning ska vara en elitverksamhet och att använda ordet forska i skolan leder bort från innebörden seriöst kunskapssökande. Ungefär som att, på högre nivå, begreppet ”berättelse” riskerar att subjektivisera forskningen, ska forskare ha pengar för att ge sin berättelse, då kan de väl skriva en roman i stället ..? Enkla ”kontrollfrågor” När det gäller svensk forskning i stort skulle Arne Jarrick vilja iscensätta en mer effektiv kvalitetsgranskning av resultaten, via stickprov och ett antal enkla ”kontrollfrågor”: Vad ställs för frågor i den aktuella forskningen? Vilka svar fick man? Vad var det för kvalitet på svaren? Vilka nya frågor uppstod? Och så kommer ytterligare ett exempel på hans vaksamhet på ord och begrepp, hur ord kan påverka sådant som forskningens status. – Jag hoppas att vi kunde återgå till att tala om forskningsresultat som rön, inte bara som perspektiv. Han reagerar också när stöd till forskning ensidigt motiveras med hänvisning till ”aktuella samhällsproblem”: – Jag brukar använda lexikonmetaforen om forskning, hur det kan vara vid ett middagsbord, när ett nytt samtalsämne dyker upp, då går man till lexikonet och slår upp, där finns redan det som man nyss inte hade en aning om att man ville veta. Någon annan har alltså velat ta reda på något långt innan andras behov att veta det blev aktuellt. – Visst kan det finnas behov av snabba forskningsinsatser, men grundforskning sker på lång sikt och det är också härigenom morgondagens samhällsfrågor kan identifieras. Här ligger det nära till hands att komma in på de forskare som länge varnade förgäves för klimatförändringar och som nu plötsligt omhuldas i den politiska hetluften. Och hur det kan tänkas kännas för dem vars forskningsresultat, om exempelvis växthuseffekten, länge avfärdades och förhånades, för att nu plötsligt accepteras i alla (politiska) läger. Forskare mot alla odds – Forskare som, mot alla odds och opinioner, håller fast vid sin forskningsinriktning, i stället för att leverera önskesanningar borde öka forskningens status. Den som står upp mot majoriteten brukar ju, åtminstone i efterskott, betraktas som hjälte. Och apropå de frekventa hänvisningarna till ”forskning” i samband med kriser och samhällsbekymmer beskriver Arne Jarrick politikers förhållande till forskning som ”lite barnsligt”: – Andra länders vetenskapliga framsteg, Kinas till exempel, framställs ibland som hot mot svensk och europeisk forskning, och det är en förvrängning av vad vi håller på med. – Som om forskningen vore en av alla grenar i landskampen, glory of the nation. Det är barnsligt att tala om ”världsklass”, i stället för att tala om glädje för människan.

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023