Debatt nummer 14-07

Esbjörn Nyström anser (Universitetsläraren 12/2007) att Sverige bör stödja svenskundervisning i andra länder på denna utbildnings egna villkor. Men den utredning om detta stöd som han kritiserar hade en annan utgångspunkt: ett brett Sverigefrämjandeperspektiv. Det finns 200 institutioner utanför Sverige och Finland som ger svenskundervisning på akademisk nivå, och det är omöjligt att på ett meningsfullt sätt stödja alla. Vad är det då för fel i att se på de villkor som olika institutioner erbjuder, prioritera stödinsatserna utifrån hur dessa villkor motsvarar svenska intressen och träffa överenskommelser som garanterar långsiktighet och stabilitet i verksamheten? Och varför skulle det vara så olyckligt att stödja och stimulera sådana insatser i fråga om presentation av svensk kultur i allmänhet och svensk litteratur i synnerhet som utländska universitetsinstitutioner redan gör av egen kraft – och uppenbarligen utan att uppleva någon konflikt med sin utbildnings ”egna villkor”? Sverige bedriver inte högskolepolitik i andra länder. Stödet till svenskundervisning utomlands har ända sedan Svenska institutet, SI, tillkom efter andra världskriget hört hemma inom det utrikespolitiska området. De svenska insatserna måste självklart bygga på de förutsättningar som gäller i varje land och vid varje universitet. Att utredningen förordar mera av dialog mellan SI och de utländska institutionerna innebär inte att institutet vare sig kan eller ska överpröva de bedömningar av sitt uppdrag och sina möjligheter som institutionerna själva gör. Nyström envisas med att misstro utredningens syften och också SI:s förmåga att umgås med utländska akademiska institutioner på deras villkor. Mera uppseendeväckande är dock att han misstror också dessa institutioners vilja och förmåga att i dialogen med en presumtiv finansiär värna sin integritet och akademiska frihet.