Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Det får inte vara uppdragsforskning”

– Problemet med den offentliga debatten där forskare kräver mer resurser är att de ses som de privilegierade som kräver ytterligare privilegier. – För det är ett privilegium att få statliga pengar för att forska, ett privilegium att kunna gå till jobbet och själv bestämma vad man ska göra.

13 december, 2007
Universitetsläraren

säger Martin Ingvar, professor i neurofysiologi och integrativ medicin, en av Sveriges rätt få välkända forskare, lika med tämligen frekvent förekommande i medierna. Och sedan i somras, då universitetskansler Anders Flodström gjorde sitt utspel om att begränsa forskningen till fem storuniversitet har debatten om resurser och forskningsklimat fått ovanligt stort genomslag i medierna. Nu är det dock inte brist på resurser som på senare tid gjort just Martin Ingvar aktuell, utan snarare precis tvärtom. Medieuppmärksamheten kring honom har handlat om en, med svenska mått mätt, uppseendeväckande stor donation och om Martin Ingvars nya professur, i integrativ medicin. Kolleger rynkade på näsan Donationen till KI var på cirka 43 miljoner svenska kronor och kom från Osher-stiftelsen som har sin bas i San Francisco. Stiftelsen är grundad av affärsmannen Bernard Osher, gift med Barbro Osher, svensk generalkonsul i San Francisco. Integrativ medicin är synonymt med komplementär medicin och alternativ medicin och, inte oväntat, fanns det de bland Martin Ingvars kolleger som rynkade på näsan. Och det låg ju nära till hands med rubriker som ”KI satsar på naturmedicin”. Det väckte också viss förvåning i en mer bred offentlighet, att Martin Ingvar, hjärnforskare och förknippad med vad man skulle kunna kalla rationalitet, skulle ha något att göra med alternativ medicin. Från så att säga andra hållet fanns det de som menade att det var strategiskt skickligt att professuren gick till just Martin Ingvar. Strategiskt, eller, om man frågade hängivna alternativmedicinförespråkare, rentav infamt, en garanti för att inget ”alternativt” kommer över den skolmedicinska tröskeln. Ja, de externa tolkningarna var många och mandatet öppet, formuleringarna kring professuren kunde, som Martin Ingvar skämtsamt uttrycker det, ”ha varit alltifrån en gurkmejesamlare till någon som bedriver relevant forskning”. Donator bestämmer inte Han tycker att det är viktigt att poängtera att donator inte bestämmer över hur pengarna används. – Pengar i sig är varken onda eller goda, men privata donationspengar är mindre lätthanterliga. Man måste ha en stark inre styrning, som totalt frikopplar donatorn från universitetet, det får inte vara uppdragsforskning. Martin Ingvar sammanfattar vidare sin personliga syn och professionella utgångspunkt så här: – Jag har en djup, djup misstänksamhet mot vad jag skulle kalla kommersiellt kvacksalveri, men när det gäller alternativmedicin är det faktiskt vetenskapligt bevisat att man är bra på det mänskliga mötet. Och det finns, enligt Martin Ingvar, flera skäl att undersöka detta, att vetenskapligt granska sådant som människors förhoppningar, kring vad man skulle kunna kalla ett alternativt bemötande och om lindring, rentav bot. Att många har sådana förhoppningar visar sig i att 40 procent av befolkningen konsumerar naturläkemedel och alternativa behandlingar. Sammanlagt lägger vi i Sverige mera kontanter på sådant än i kontakter med sjukvården (som i och för sig till viss del redan är betalad, via skatten). Och kring vad vi förväntar oss att få ut av både konventionell och alternativ medicin, av sådant som örtmediciner, meditation och hypnos ska alltså Martin Ingvars grupp forska. En inledande studie gäller placeboeffekter. – Jag är intresserad av fysiologiska aspekter på psykologiska upplevelser. Han ser gärna dialog mellan traditionell och alternativ medicin, samtidigt som forskningens vedertagna peer-review-system lägger ett tungt vetenskapligt raster över området och blir ett sätt att se till att inte kvacksalveriet kommer in i (det skolmedicinska) systemet. ”Inbyggd konformitetsrisk” Martin Ingvar påpekar vidare att peer-reviewsystemet, oavsett vilket forskningsfält det gäller, har en ”inbyggd konformitetsrisk”. Och konformitet i kombination med betoning av volym av produktion – ”åtminstone inom medicinsk forskning” – är sådant som får Martin Ingvar att beskriva riskerna för det svenska forskningssystemet att bli ”överbefolkat, underfinansierat och illa organiserat” – De senaste tio – femton årens satsning på volym, som Carl Thams helt ofinansierade befordringsreform – har resulterat i professorer utan resurser. – Volymmål i sig är ju inget problem, förutsatt att det finns pengar. Och Martin Ingvar påpekar att bristen på medel gör att de riktigt framgångsrika forskarna, de intellektuellt ledande och riktigt vassa – ”observera att jag inte är en av dem” – först måste konkurrera inbördes i Sverige, i stället för att konkurrera om de stora europeiska anslagen. Och apropå för många forskare och för lite anslag citerar han ett skämt ur Gåsblandaren: ”Alla sitter i samma båt och du måste lämna båten.” Sent in i forskningen Volymproblematiken och konformiteten ser han också i forskarutbildningen: – Där finns inte samma självständighet som förr, där blir vi mer som USA. Att tiden blivit kortare till doktorsexamen påverkar den väsentliga process då man går från forskningskonsument till att utvecklas som forskningsproducent. Ett stort bekymmer är att svenska studenter kommer sent in i forskningen. – Att vara färdig läkare när man är 31 är i sig inget bekymmer, men det kan vara problematiskt att man därmed kommer in i forskningen först vid låt säga 34 års ålder, att jämföra med den som är färdig doktor vid 24 och kan börja forska när han eller hon är 27. Han efterlyser skärpta kvalitetskrav på forskarutbildningen och säger, apropå den flodströmska debatten, att distans eller mindre högskolor i sig inte är något problem och att kvalitet inte är genomgående sämre på mindre högskolor. – Däremot är många högskolor med total underfinansiering ett stort problem, det finns för många högskolor inom ramen för nuvarande finansiering. – Forskning blir det inte bara för att man rynkar pannan, det måste till en miljö, resurser och vassa forskare. Forskning ska ju ge ny kunskap, inte bara en rapport. Därför får allmänheten ut mer av insatta medel om man koncentrerar forskningen till de stora universiteten. Universitetsvärlden har förändrats rejält under den tid han har egen erfarenhet av, men han talar inte enbart om förändringar till det sämre: – Det gamla professorsväldet har, om inte försvunnit, så åtminstone puffats på och det är mycket bra, jag har sett en del baksidor av det väldet. Genom ett timglas – Det är bra med regelsystem och ökad insyn, tyvärr har samtidigt den centrala akademiska processen blivit mindre tydlig, skymd av kommittéer och administration. Och definitivt bekymmersamt är att karriärvägen idag går genom ett timglas, brett på forskarutbildningsbotten, brett på toppen. – För att komma igenom till den toppen måste man numera vara rikt gift, det gäller både män och kvinnor, säger han med ett snett leende. Framtiden då? Vilken utbildningspolitik ska föras för att korrigera systemfelen? – Politiken förhåller sig gärna till forskning som till idrott, det är ”vi” när det går bra, men är det problem så förvandlas ”vi” till ”dom”, dom som bara gnäller … Han påpekar också att politiker har kortare tidshorisont, begripligt på grund av mandatperioderna, men att politiken är alldeles för inriktad på ”nytta”. – Forskning idag avkrävs industrinytta, miljönytta, genusnytta och annan nytta, ja, man får se upp när antalet styrsignaler överstiger antalet miljoner. Historiskt är det tydligt att det är den fria forskningen som har fört samhället framåt, via de stora kunskapssprången. Inte sitta för säkert Och, apropå Osher-donationen, vad tror han om privata anslag i framtiden? Om svenska donationer? – Det finns en tradition i Sverige för privata krafter i forskningsfinansieringen, som till exempel Wallenberg-stiftelsen, men jag tror att kraven, åtminstone de underförstådda, kommer att öka på generositet från dem som sitter på stora förmögenheter. Han understryker också att 43 miljoner visserligen är mycket pengar, men att de ändå inte på något sätt gör att han och de andra vid KI:s Osher Centrum kan slå sig till ro, utan att behöva oroa sig för ekonomin. – Men det är nog så det ska vara, man ska inte sitta för säkert, särskilt inte i vetenskapens utmarker.

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023