Politikerveckan i Almedalen lockar många besökare även de år som inte är valår. Atmosfären i Visby är öppen och intresserad, det är lätt för människor att nå varandra, att gå fram och prata.
Sent i våras beslöt de största forskningsfinansiärerna inom humaniora och samhällsvetenskap att göra ett program i Almedalen som vi kallade SAMspråk. Tanken var att organisera möten mellan forskare med rön och politiker med inflytande. Vi ville visa vilken mångfald, kvalitet och relevans som forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap har.
Arrangörerna för SAMspråk var Vitterhetsakademien, Forskningsrådet för arbetsliv och samhälle, FAS, Riksbankens Jubileumsfond, RJ, och Vetenskapsrådet, VR. Gensvaret från forskarna överträffade alla förväntningar. Nästan 25 forskare var villiga att bryta semestern för att komma till Visby och förverkliga den nya idén.
Det var svårare att förverkliga idén att matcha varje forskare med en politiker. Landets politiker ska inte lastas för detta. Att en och annan politiker i år prioriterade semester efter valkampanjen 2006 är inte svårt att förstå. Några av dem vi vill ”utmana” förklarade dessutom att de redan är övertygade om humanioras och samhällsvetenskapernas betydelse.
HUR DET NU ÄN BLIR med framtida SAMspråk, så kan jag konstatera att det första blev en succé! De medverkande forskarna var enastående bra. De trivdes och kom i givande samspråk med sina åhörare. Från den intresserade allmänheten kom människor i alla åldrar, och vid sidan av dem satt företrädare för organisationer och politiska partier. Frågor ställdes, ungdomar såväl som vuxna fann sig väl till rätta i den informella atmosfären. Och många lovprisade att det äntligen fanns ett alternativt program, som på ett oberoende och kritiskt sätt behandlade viktiga samtidsfrågor. Människor söker dialog och fördjupning. SAMspråk balanserade åsiktstivoli och lobbyister.
FÖRHOPPNINGSVIS ÄR det innehållsrika programmet fortfarande tillgängligt via arrangörernas hemsidor när denna krönika trycks. Forskarna talade om erfarenheter av internationella interventioner i krigshärjade samhällen som Bosnien Hercegovina, och om försoningsprocessen i Rwanda. Rön om läkares sjukskrivningsbeteende varvades med hur fäder i pappapusslet förenar familjeliv och arbetsliv. Språkets nyckelroll för lärande i skolan belystes, liksom värdet av historisk kunskap i nutida korruptionsbekämpning. Dåtid och nutid, Norrbotten, Kina, Sierra Leone, Indonesien och Pakistan. Kända och – ännu – inte så kända forskare under två dagar.
VAD HAR VI DÅ lärt av detta? En väsentlig slutsats rör själva den forskning som presenterades. De forskare som framträdde har fritt valt sina forskningsuppgifter själva: frågeställningarna har inte varit formulerade av några andra än av forskare. Forskare är inga isolerade öar, och de bor inte i elfenbenstorn, långt bortom det levande livet. Deras vetenskapliga omdöme och personliga nyfikenhet i förening med öppenhet för omvärlden bestämmer deras val.
DETTA ÄR EN BESKRIVNING av det klassiska idealet för fri forskning. Forskare väljer inte i ett vakuum, utan både som forskare och som samhällsmedborgare. Just tack vare den frihet de åtnjuter från direkta samhälleliga krav, kan de visa en sund kombination av lomhördhet för tidens högljudda men obeständiga krav och lyhördhet för de djupa, långsiktiga kunskapsbehoven. Denna gamla sanning får inte glömmas bort när framtidens forskningsfinansiering utformas.
GÖRAN BLOMQVIST
VD i Riksbankens Jubileumsfond
Tidigare förbundsdirektör för SULF
