Utredaren Erland Ringborg försvarar i Universitetsläraren 9/07 sitt betänkande ”Svenskan i världen” mot min tidigare kritik genom att hänvisa till att betänkandet inte handlar om högskolepolitik. Det är dock i själva verket just det som är problemet: att man i en statlig utredning utförligt behandlar akademisk undervisning utan att reflektera över högskolepolitiska problem och den akademiska friheten. Sverige ska göra en ”värdering av olika länders, universitets och institutioners betydelse från svensk synpunkt”, upprepar Ringborg. Det bör påpekas, att detta alls inte är självklart, utan Ringborgs egen idé med endast lös förankring i regeringen Perssons direktiv.
För Ringborg är institutioner i utlandet med svenska på programmet, allt enligt utredningen, potentiella ”miniambassader” för Sverige, vilka ska ”tillgodose svenska intressen” och bedriva en ”Sverigefrämjande” verksamhet. För mig där-emot är en universitetsinstitution till för att bedriva oberoende, kritisk forskning och forskningsbaserad undervisning. Det är därför inte så konstigt att vi är oense om kriterierna för stödet.
DE SÅ KALLADE språkämnenas vetenskapliga integritet försvagas när ”moderländer” vill implementera nationella egenintressen i den akademiska undervisningen. I betänkandet kritiseras att man från svensk sida hittills ”sällan […] försökt påverka undervisningens inriktning”. I skenbar motsats till denna kritik försäkrar Ringborg nu att ingen ska behöva anpassa undervisningens inriktning efter Sveriges önskemål. Men han slår knut på sig själv, då han därefter skriver att Sverige bör prioritera institutioner på grundval av vilken utformning dessa väljer för svenskämnet. Ringborg kan för all del ha sin åsikt om att institutioner där undervisningen koncentreras till språket och saknar ”en bredare samhällelig och kulturell dimension” inte passar Sveriges intressen och inte bör prioriteras, men den hållningen är oförenlig med hans ovannämnda försäkran.
Svenska som akademiskt ämne innefattar inte nödvändigtvis fördjupade samhällsstudier. Ämnets två kärndiscipliner, där forskningskompetensen finns, är språk- och litteraturvetenskap, och enligt min mening är det fullt rimligt att en del institutioner vill koncentrera utbildningsutbudet dit. Att styra bort svenskt statligt stöd från sådana institutioner innebär en otillbörlig politisk inblandning i en ämnesintern debatt. När man gör bedömningar av hur väl eller hur illa undervisningen och den särskilt omhuldade kringverksamheten ”tillgodoser svenska intressen”, och villkorar stödet − som utan tvivel kommer att bli eftertraktat – efter detta, har man ett styrmedel som frontalkrockar med idén om akademisk frihet.
DET VORE ETT ALLVARLIGT snedsteg om Sverige skulle välja att värdera svenskinstitutionerna i utlandet efter deras kvalitéer som ”miniambassader” och Sverigefrämjare. Det finns alternativ. Jag föreslog i mitt förra inlägg att Svenska Institutets roll i sammanhanget borde ersättas av ett samarbete mellan Sverige och Finland. Sett till svenskämnets karaktär vore det en naturlig modell: svenska språket är i sig gränsöverskridande, och det är självfallet inte enbart rikssvensk, utan svenskspråkig litteratur som studeras. Varför skulle Sverige ensamt äga frågan? I likhet med den gränsöverskridande organisationen Nederlandse Taalunie bör även regeringarna i den svensktalande delen av världen se stödet till akademisk utbildning i det egna språket och detta språks litteratur i utlandet som ett mål i sig. Sverige och Finland bör stödja den utländska svenskutbildningen på denna utbildnings egna villkor, i förvissning om att intresset för ett språk indirekt gynnar de länder där det talas.
ESBJÖRN NYSTRÖM
fil dr i tyska med litteraturvetenskaplig
inriktning, Göteborg
