Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 december, 2007
Universitetsläraren

Under våren har debatten kring högskolans kvalitetssäkringssystem rasat i Universitetsläraren. Professorerna Bergman, Edvardsson, Klefsjö och Wiklund anför en i allt väsentligt TQM-inspirerad retorik. De menar att högskolans problem ligger i det bristande anammandet av denna management-teknik och ägnar sig, då de pressas av Hans Hasselbladh, åt orwellianskt nyspråk genom att ersätta ordet TQM med ”offensiv kvalitetsutveckling” (Universitetsläraren 6/2007). Enligt detta synsätt ligger frälsningen i en ”kundorienterad” utveckling av verksamhetsprocesser med ett allt överskuggande fokus på ett abstrakt ”värde för de verksamheten är till för”.
Kritiker av detta synsätt hänger sig åt ett delvis reflexmässigt och onyanserat förkastande av dylika management-idéer som uttryck för en ökande byråkratisering och dold maktutövning, främst företrätt av Karin Brunssons inlägg i Universitetsläraren 7/2007. Andra debattörer, som Patrik Hall, verkar drömma sig tillbaka till ett humboldianskt ideal där ”samtalen mellan lärare och studenter” och ”förtroende för professionell kompetens” utgör grunden för god utbildningskvalitet medan ”marknadens” förmåga att fungera som vattendelare i detta sammanhang tillmäts begränsad potential (Universitetsläraren 5/2007).

BÅDA SIDOR AVSTÅR dock att debattera viktiga grundförutsättningar för att kvalitetsfrågor på ett mer kraftfullt vis ska få genomslag i högskolans styrning utan hänger sig åt önsketänkande respektive svartmålning avseende management-tänkandets förmenta välsignelser. Detta förbluffar då frågan om högskoleutbildningens kvalitet knappast är ny och tankegods inspirerat av TQM kan spåras tillbaka till åtminstone 1993 års högskolereform. I det utredningsarbete som omgav denna reform utkristalliserades två falanger. Den ena förespråkade ett processorienterat, TQM-inspirerat synsätt baserat på utvärdering av högskolornas kvalitetsarbete medan den andra, företrädd av den dåvarande borgerliga regeringen, lanserade ett mer resultatfokuserat system med en tydlig ”kvalitetspremie” som komplement till det nya, prestationsbaserade resurstilldelningssystemet.
Införandet av ”kvalitetspremie” stupade dock på såväl tekniska svårigheter att finna adekvata kvalitetsindikatorer som utbildningsminister Carl Thams motstånd mot ett mer utpräglat ”marknadstänkande”. Utvecklingen av kvalitetssäkringssystem i Högskoleverkets regi har sedan dess präglats av ett pendlande mellan processorienterade och mer resultatfokuserade synsätt. Helhetsresultatet har dock blivit en i flera avseenden olycklig ”hybrid”, där kvalitetsfrågor i stor utsträckning särkopplas från prioriterings- och resurstilldelningsbeslut på nationell nivå.

SAMTIDIGT PEKAR BLAND ANNAT Högskoleverkets egna utredningar på betydande problem att få lärosätena att göra kvalitetsarbetet, oavsett i vilken form detta bedrivits, till en integrerad del av interna planerings- och resurstilldelningssystem samt prioriteringar mellan olika ämnesområden. Detta är knappast förvånande givet särkopplingen mellan resursstyrning och kvalitetsfrågor på nationell nivå. Några kraftfulla incitament för lärosätena att åtgärda detta finns knappast i ett klimat där resurstilldelningen huvudsakligen styrs av kvantitet och politiska satsningar, ofta betingade av regionalpolitiska snarare än marknadsbaserade hänsyn. Att mot denna bakgrund tro att man med hjälp av TQM kan förmå lärosätena att utnyttja resurser ”på ett sätt som totalt kommer till största nytta”, som Bergman, Edvardsson, Klefsjö och Wiklund ger uttryck för i Universitetsläraren 10/11/2007, framstår som naivt.
Ett annat viktigt systemfel i den svenska högskolan, som systematiskt undviks av debattörerna på båda sidor av TQM-klyftan, rör bristen på seriöst forskande lärare inom flera ämnesområden. Detta systemfel kan delvis spåras till den historiskt betingade konstruktionen av lärartjänster, med lektorat som i praktiken ”rena” lärartjänster och medföljande låga förväntningar och krav på lärarnas forskningsprestationer. Följaktligen präglas också forskningen i många fall av dålig internationell konkurrenskraft. Färska exempel har bland annat framkommit från mitt eget ämne – företagsekonomi – i samband med den debatt som förevarit kring inrättandet av den nya civilekonomexamen. Hur man i en sådan situation på sikt ska upprätthålla ”förtroende för professionell kompetens” framstår som en gåta. Detta systemfel åtgärdas heller knappast med några snabba trollslag med TQM-spö.

UTAN MER GENOMGRIPANDE förändringar i dessa grundförutsättningar för en, i ett internationellt perspektiv högkvalitativ högskoleutbildning framstår debatten kring vad som kan utgöra en mer kraftfull kvalitetsstyrning inom den svenska högskolan som retoriska piruetter utan större verklighetsförankring. Debattens historielöshet avskräcker. Det är vidare svårt att undgå intrycket att debattörerna valt att skjuta på fel mål.

SVEN MODELL
professor i ekonomistyrning/företagsekonomi, Manchester Business School, University of Manchester och Stockholms universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023