Otänkbart att inte höja resurserna

Anders Flodström, tillträdande universitetskansler, talar om den debatt som uppstått med anledning av de utvärderingar av utbildningar som hans företrädare på Högskoleverket, Sigbrit Franke, initierade och som offentliggjordes strax före skiftet på universitetskanslerposten. – Om du gör motsvarande utvärdering i ett europeiskt perspektiv, i en större jämförelse hade vi säkert sett svagheter också i de stora universitetens utbildningar. Anders Flodström tror också att vi står inför ett helt annat skifte, en ny epok inom forskning och högre utbildning. Han talar om radikala förändringar, där det kommer att ställas stora krav på rektorernas ledarskap, för att förankra en oundviklig omställning. – Och vi löser inte det här problemet genom att röra i den struktur vi har, en del av problemlösningen måste i stället vara att resursfördelning mer bygger på kvalitet – men inte enbart på vetenskaplig kvalitet, utan helst också på relevans och samhällsnytta. På väg till en ny miljö Det är uppbrottsstämning i rektorsrummet på KTH, Anders Flodström är på väg till en ny sorts arbetsmiljö, en utan studenter, utan den dagliga direktkontakten med lärare. Han upprepar vad han sagt tidigare, att det är hans omgivning och medarbetare som säger, ”du kommer aldrig att klara av det där, Anders, du kommer att bli uttråkad, om du inte får ägna dig åt ett dagligt beslutsfattande i student- och lärarfrågor”. Blir inte uttråkad Han är fyllda 62 och menar att åldern i det här fallet innebär en fördel, han är inte längre lika otålig, har inte lika lätt att bli uttråkad. – Men det finns ju också ett oerhört operativt inslag i HSV:s verksamhet, säger han och talar vidare om hur han känner stort ansvar att ”rulla det vidare, det som Sigbrit (Franke) har skapat”. – Och som kansler kan man ju även jobba med vad som ska göras åt brister i utbildningskvalitet, det som har aktualiserats nu, det vore för enkelt att se det som att 38 rektorer ensamma ska göra något åt situationen. Anders Flodström talar om att, ”i Sigbrits spår”, göra pilotarbete kring hur man jobbar med kvalitetsbedömning av utbildning och om att jobba mera med studenterna. – De är de bästa att bedöma vad de har fått ut av utbildningen, om det har blivit bättre. Diskussionen om utbildningskvalitet ingår i de signaler om och förväntningar på epokskiftet, eller åtminstone något slags förändring som nu ligger i den forsknings- och utbildningspolitiska luften. – Men förändringar kommer ju inte av sig självt och självklart väcker det också en viss oro, för hur vi ta oss vidare i det här systemet? – Här känns det som att alla rektorer är beredda att gå den vägen, att g�ra jobbet. – Men man gör det inte om det inte kommer en resursförstärkning, man är inte beredd att göra reptricket en gång till. – Alla har ju sett urholkningen av anslagen, resurser som bara har försvunnit, men man har hållit ställningarna uppe kvantitativt, genom en formidabel produktionsökning, en ökningstakt som jag skulle tro att stora svenska industrier skulle avundas. Och kvantitetsbetoningen, som nu visar sig i sviktande kvalitet, är alltså ett resultat av (minst) ett decennium av tilltagande resursbrist. Att inte öka resurserna är, enligt Flodström, helt enkelt inte tänkbart. – Om jag vore politiker skulle jag i alla fall börja fundera över vad som händer om vi inte skapar de bäst utbildade ungdomarna, om vi inte kan konkurrera forskningsmässigt i Europa inom teknik- och naturvetarområdet. Inga snabba resultat Och nej, han tycker inte att det räcker med att politiker säger att de sätter sin lit till forskningen när det, som just nu, gäller miljö- och klimatfrågor, återigen talar han om att göra det enkelt för sig. – Att ha enorm tilltro till snabba forskningsresultat, det går ju alltid åt helvete. – På 80-talet gjordes med anledning av kärnkraftsavvecklingen en formidabel satsning på energiforskning, utifrån tron att fusionsforskningen, bland annat här på KTH, skulle fixa det hela. – Inte så att den satsningen var fel, men förväntningarna blir för stora. Det handlar i stället om små steg, inte om revolutionerande resultat och alldeles säkert blir det samma med klimatet. Flytta fram positionerna Anders Flodström vill flytta fram HSV:s positioner och anser att myndigheten borde ha en mer uppenbar politisk roll. – Inte partipolitisk, men en roll att forsknings- och utbildningspolitiskt ta ut större svängar. Jag ser inte HSV som ett nytt UHÄ, Universitets- och Högskoleämbetet, som bestämmer fördelningen, men däremot att det blir det viktigaste stället för att göra bedömningar och ge underlag för politiskt beslutsfattande. Hur blir i så fall förhållandet mellan HSV och Vetenskapsrådet? – Jag ser VR som väldigt duktigt på att bedöma projektansökningar, men jag tror att HSV skulle kunna ta den kvaliteten vidare till systembedömningar som måste vara mer pluralistiska. – Ifall du ska fördela långa anslag, fakultetsanslag i konkurrens, kan du inte bara göra det på vetenskaplig kvalitet, utan också använda indikatorer som kompetensutveckling, som antalet läkare, antalet civilingenjörer, ja, helt enkelt samhällsnyttan som indikator. – Och vad jag ser framför mig är att om vi ska skapa en ny struktur, om vi ska få några miljöer i Sverige som verkligen hävdar sig vetenskapligt och som är motorer i industriell utveckling, då måste Dan Brändströms kommande resursutredning omsättas i en ny typ av resursfördelning. – I dag är en vetenskaplig värdering alltid en nulägesvärdering, vi måste också titta på vad som händer om fem – tio år, vi måste ha förnyelsetankar på längre sikt. – För vi upptäcker ju nu att vi har haft en resursfördelning som innebär att landets högskolor i dag består av professorer och doktorander, eftersom karriärvägen i mellanleden har utarmats. Den fria forskningen? Den fria forskningen då och universitetens och högskolornas självstyre? Har det så att säga gått för långt, blivit för dyrt eller inte givit tillräckligt? – Personligen har jag ibland svårt att förstå debatten, ett bra universitet och en bra forskare måste kunna axla bägge rollerna, vara både doktor Jekyll och mr Hyde. – Jag ser det inte som problem att arbeta med både fri och tillämpad forskning, i samma sammanhang, säger Anders Flodström och ”fria universitet” är för honom inte nödvändigt finansierade med statliga medel. – En annan huvudmannaform kan vara en positiv utveckling, som exempelvis Chalmers och Handelshögskolan i Jönköping. Anders Flodström är medveten om att han är präglad av naturvetenskapliga miljöer, av hans teknikerbakgrund. – Men oavsett vad det är för ämnesområde finns en internationell forskningsfront, visst kan det finnas en större ”svenskhet” i humanioraforskningen, men man måste alltid leta upp något slags front. Och när kan den nya epoken sägas vara här, när kan det börja rulla på? Hur lång tid tar ett forskningspolitiskt systemskifte? – Ja, jag skulle vilja ha kort tid mellan Brändströms utredning och implementering, något år högst. – Det är en stor förändring, men om vi ska behandla det som något slags multioptimeringsproblem och diskutera vilken optimering som är bäst, som vi ofta gör, då får vi det aldrig gjort. – Vi får i stället köra det hela en period, med öppenhet för att ändra under gång, säger Anders Flodström som tror att förändringar, enligt Brändströms utredning, kommer att vara ”ganska radikala”. Alla ska inte jaga Han tror att en brittisk utveckling är möjlig också i Sverige. Där, som Anders Flodström beskriver det, medioker forskning på regionalt plan har försvunnit och de stora lärosätena har lärt sig att inte vila på gamla lagrar. – Alla ska inte jaga för att bli nya universitet, i stället hoppas jag på mer utveckling som det är mellan Blekinge högskola och Kalmar och Växjö universitet, som mellan KTH i Dalarna och Gävle. – En del tror att vi kan strunta i de regionala högskolorna och att de stora sitter på säkra positioner, men de stora universiteten kan inte luta sig tillbaka, regionala nätverk kan bli lika viktiga. Och hur är beredskapen för den radikala omställningen, ute på svenska lärosäten, nedanför rektorsnivå? – Ja, det är en mycket bra fråga, för den berör det som kanske är det allra svåraste för rektorerna. Det kan vara trögrörligt, i leden ner mot fakulteterna, alla förändringar kräver ledarskap och det som väntar nu kommer att kräva extra mycket, på alla nivåer.