Gör det ni lovade

Så kan vi summera ett politiskt mycket intensivt och intressant år. Och vi börjar se konturerna av alliansregeringens nya politik. Vissa beslut har fattats med en ruskig fart. Andra har visat sig vara betydligt mer komplicerade att genomföra, säger Anna Ekström, ordförande i SACO.

Åter andra har ännu inte kommit upp på den politiska agendan. I skrivande stund har vi till exempel ännu inte sett röken av det utredningsdirektiv som ska leda till att a-kassan blir obligatorisk, för att bara nämna en sådan punkt. Från SACO:s sida menar vi allvar när vi säger att organisationen är politiskt obunden. Men det hindrar inte att vi tar ställning i politiska frågor. Här är ett par exempel: Skattepolitiken. Sedan regeringen tillträdde i höstas har en stor mängd skatteförändringar genomförts. Men vi väntar fortfarande på det som eftersträvades i skattereformen från 1990/1991 – en högsta marginalskatt på arbete på högst 50 procent och att högst 15 procent av skattebetalarna betalar statlig skatt. Värnskatten är den tydligaste symbolen. Samtidigt kan vi se, som dokumenterats i en SACO-rapport strax före nyår, att den bristande försäkringsmässigheten i socialförsäkringarna har lett till att mer än hälften av ”avgifterna” i själva verket fungerar som dolda skatter. SACO har tillsammans med TCO tidigare krävt en samlad översyn av skattesystemet. Och det behövs en långsiktig överenskommelse om skatterna mellan partierna över blockgränserna för att skattesystemet ska uppfattas som legitimt och på sikt klara av att finansiera den offentliga välfärden. Det har vi nu upprepat när vi för några veckor sedan skrev till regeringen och begärde en sådan översyn. Slutklämmen i brevet var: Det är dags för regeringen att visa förmåga att ta ett helhetsgrepp på skattesystemet! Forskningen. Om ett drygt år ska regeringen komma med sin forskningspolitiska proposition. Den svenska forskningspolitiken slog sig länge till ro med att Sverige bokförde mer total FoU av BNP än många andra länder. Men det var de stora företagen med sina utvecklingsbudgetar som drog upp siffrorna. Den offentliga forskningen var inte lika imponerande. När EU antog målet att satsa en procent av BNP på den offentliga forskningen, hade Sverige en bit kvar. Sent omsider gjorde den socialdemokratiska regeringen enprocentmålet också till Sveriges, och den borgerliga alliansen hakade på. Enigheten om framtiden var plötsligt stor: år 2010 ska den offentliga forskningsprocenten vara uppnådd. ÅTMINSTONE I RETORIKEN. I praktiken är bilden en annan. I de budgetar som den nya regeringen lagt (två av de åtta budgetar som mandatperioden rymmer) är forskningsanslagen stora besvikelser. Anslagen minskar i förhållande till BNP, i stället för att öka! I arbetet med den forskningspolitiska propositionen måste man pröva nya idéer. Andra länder har satsat stora pengar på att bygga upp nya forskningsmiljöer, rekrytera internationellt framstående forskare och ge dem resurser att skapa en forskargrupp omkring sig. Varför prövar inte vi något liknande? Det här är några av de frågor som jag hoppas att vår nya forskningspolitiska grupp kommer att ta upp.


Kategorier: Arkiv