Nu satsar lärosäten på karriärcoacher

I Sverige är personalcoacher vid universitet och högskolor en relativt ny företeelse. – Men i till exempel Holland har man haft det här ganska länge på universiteten. Ursprungligen kommer tanken från Australien och via USA hit till Europa. Överhuvudtaget är coachning trendigt just nu. – Stockholms universitet har börjat med coachning relativt nyligen, Luleå diskuterar också att starta. Men jag tror inte det är trend bara inom universiteten utan också inom större företag, säger Lotta Fritzing vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala som började med karriärcoachning så sent som hösten 2006. Coachning sammanfaller också med en trend i medierna om hur man kan utvecklas inom arbetslivet. – I Oxford i England kommer de att starta en doktorandutbildning just i coach-ning. Karriärcoachning kommer att bli en akademisk disciplin, säger Ulla Wiklund. Uppsala universitet har haft karriärcoacher sedan 2002. – Vi var först bland svenska lärosäten, nu har coachning bland annat startat i Göteborg och i Umeå, säger Ulla Wiklund. Vid Karolinska institutet startade ett coach-projekt hösten 2005 med utbildning. – Antalet verksamma coacher vid Karolinska institutet är nu knappt tio, säger Maria Widlund, coach vid KI och koordinator för coachnätverket på lärosätet. Det är vanligt att karriärcoacher finansieras genom lokala avtal mellan lärosätena och de fackliga organisationerna. En del av den avgift som skulle ha betalats in till Trygghetsstiftelsen behålls i stället på myndigheterna och används för att främja den här typen av aktiviteter. Utarbetade metoder Själva coachningen går likartat till på olika universitet. Det finns utarbetade metoder och man använder olika material. – På KI är vi utbildade enligt Life& Career-modellen och arbetar med det materialet i något som kallas Livs- och karriärcoachning. Utöver den modellen har vi även tagit fram en egen kortare metod som vi kallar Arbetslivscoachning. Det är en modell som är mer inriktad på arbetet, säger Maria Widlund. Karriärcoachning består oftast av fem till åtta möten på en till två timmar. Personen får uppgifter mellan gångerna, till exempel att fråga andra om hur de ser på dem som personer. – Framförallt går det ut på att lära folk känna sig själva och att själva göra något åt sin situation. Det är inget som vi ordnar åt dem, säger Ulla Wiklund. Lotta Fritzing formulerar det så att karriärcoachen är ett bollplank. – Det är hjälp till självhjälp, coachen är samtalspartner, egentligen något alla människor behöver. Metoden är anpassad till personen som kommer in i rummet, det är den personens förutsättningar, tankar och behov som styr, säger hon. Vid SLU är maximalt antal träffar åtta gånger. – Det har visat sig att ungefär hälften går mellan fem och åtta gånger men nästan hälften kommer kanske bara till ett par möten, man har något man behöver reda ut, ett val man måste göra, eller exempelvis förberedelse inför ett medarbetarsamtal. Ofta är det en specifik situation där man behöver komma och få struktur, sortera tankar helt enkelt. Karriärcoachning behöver inte handla om att byta jobb, det kan bli en personlig växt, säger Lotta Fritzing. Hon vill minska betoningen på karriär. – Jag skulle vilja skruva ned det där med karriärfokus, utan det handlar om att ge sig själv en möjlighet till distans och reflektion i ett högt livstempo. Positiva omdömen Vid alla tre lärosätena är omdömena positiva från dem som har hunnit gå igenom programmen. – Det är positivt både för individ och organisation, säger Maria Widlund. Vilka är det då som söker sig till karriärcoachning? – Hittills har det varit en väldigt bra spridning, samtliga våra personalkategorier, forskare, lärare, TA-personal, laborativ personal har hittat till mig. Drygt ett 60-tal har deltagit, säger Lotta Fritzing. Bland lärare och forskare är det inte så många som kommer fram till att de ska byta yrkesroll. De finner oftast att de passar för det de gör. Det kan i stället handla om att ta reda på vad de trivs och inte trivs med i sitt jobb. – Bland forskare kan det finnas funderingar kring att söka pengar, det är en stor press för många. Det kan vara att de behöver hitta ett sammanhang och samarbeta mer med andra forskare – både att söka pengar tillsammans och att utbyta erfarenheter. Till att börja med gäller det att se vad de behöver, säger Lotta Fritzing. Lärare som huvudsakligen undervisar kan ha andra behov. – De kan känna att det är forskning som premieras i första hand och att de ”bara” är undervisande personal. Det gäller för dem att se var de har sina styrkor, kanske just att de är bra på att undervisa och trivs med det. Var kan de hitta stöd? Att söka feedback från andra är en viktig del, säger Lotta Fritzing. Hjälp till självhjälp Coachningen handlar både om att ändra sin karriär och att komma fram till att det man gör är värdefullt. – Vi har haft en och annan lektor som inte forskar eller undervisar utan som är administratör. Den som tycker det är kul att vara studierektor ska ju kunna ha ett gott självförtroende och inte tro att andra ser ner på honom för att han inte hinner forska, säger Ulla Wiklund. Möter ni många doktorander? – Min föreställning var att doktorander bör ha ett behov av coachning redan innan man är klar med avhandlingen. Jag hade förväntningar att det skulle vara ännu fler doktorander som ville bli coachade, jag vet inte riktigt vad det beror på att det inte är fler, säger Lotta Fritzing. Karolinska institutet skiljer noga på karriärcoach och vägledare. – Vi har yrkesvägledning för doktorander och detta ska inte sammanblandas med coachning. Coachning är hjälp till självhjälp, säger Maria Widlund. Vid Uppsala universitet och SLU är karriärcoacherna placerade centralt vid personalavdelningarna medan KI har en decentraliserad, virtuell organisation och ett nätverk som träffas en gång i månaden. – Jag sitter centralt på personalavdelningen, de andra coacherna på KI finns ute i verksamheterna och verkar parallellt med sina ordinarie roller som personaladministratörer eller motsvarande, säger Maria Widlund. Hitta en trygghet Lotta Fritzing anser att behovet av coachning inte är något specifikt för universiteten. – Jag tror att människor behöver hitta en trygghet i vad de vill och kan. Det kan inte bara brytas ner till en viss yrkesroll, utan är viktiga förutsättningar som de kan ha med sig även om arbetsrollen förändras, säger hon. Men visst kan det finnas ett speciellt behov inom akademin. – Inom universiteten står man väldigt mycket på egna ben och behöver till exempel söka egna pengar. Om man ser det negativt så är det ensamhet. Och om man ser det positivt – frihet, säger Lotta Fritzing. Hur ser framtiden ut? – Jag tror att karriärcoachning är något man kommer att behålla, jag tror inte det är någon tillfällig fluga, säger Lotta Fritzing.