Apropå Staffan Hellbergs gästkrönika ”Det har inte hänt så mycket” (Universitetsläraren 6/2007). Det intressanta är vilka intentionerna var bakom befordringsreformen och i så fall vems intentioner. Om avsikten var att uppvärdera undervisningen, så att den som är pedagogiskt skicklig likaväl som den som visat prov på vetenskaplig skicklighet skulle befordras, så slog reformen fel. Redan från början gjordes klart i lärarförslagsnämnderna, att två oberoende måttstockar gällde för vetenskaplig respektive för pedagogisk verksamhet samt möjligen också en tredje. Sannolikt varierade reglerna mellan faktulteterna, men detta var åtminstone fallet inom naturvetenskaplig fakultet. För att konstruera en rättvis och relativt enkel procedur sattes två målsnören upp för den som sökte befordran till professor. På relativt vanligt sätt räknades vetenskaplig produktion baserad på antalet publikationer och publikationsår och med en utvärdering, det vill säga efter ett välkänt akademiskt mönster.