Anders Flodström blir ny universitetskansler

– Jag tror att det väntar ”en ny tid” efter Dan Brändströms utredning, en tid där jag tror och vill att Högskoleverket kan spela en ännu viktigare roll än vad det gör nu. Utnämningen av ny universitetskansler är en av de tillsättningar av myndighetschefer som skett efter alliansregeringens nya modell med så kallad öppen sökprocess. Vilket innebär att namn och meriter blir offentliga, regeringen talar om att söka i konkurrens, i stället för tidigare ogenomskinliga ”utnämningspolitik”. Många kända namn Sammanlagt 18 sökte, bland dem flera brett kända namn ur universitets- och forskningsvärlden, till exempel professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg, förra statssekreteraren Kerstin Eliasson, Lena Marcusson, professor i förvaltningsrätt och tidigare prorektor vid Uppsala universitet, Eskil Franck, tidigare rektor vid Lärarhögskolan i Stockholm och Magnus Söderström, tidigare rektor vid Växjö universitet och Mälardalens högskola. När det gäller kvalifikationerna som formulerades i regeringens ”platsannons” gällde ”rektor eller motsvarande” samt ”professor eller motsvarande”. – Från Högskoleverkets styrelse uttalade vi oss om att en universitetskansler måste ha rektorserfarenhet, för att ha legitimitet i tillsynsärenden, att det är en professor måste också vara självklart, med tanke på den vetenskapliga legitimiteten, säger avgående universitetskansler Sigbrit Franke. Hon är nöjd med att lämna efter sig ”ett välskött pastorat”, ett pastorat med expansionsmöjligheter. Precis som efterträdaren talar hon om en förändrad, större roll för Högskoleverket, gällande sådant som den bedömning av utländska akademiker som nu görs av flera instanser, som Socialstyrelsen. Återgår vi till Sigbrit Frankes kommande efterträdare Anders Flodström, är han lite förvånad över att det inte var flera rektorer som sökte. – Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara flera, kan tänka mig att offentligheten fått några att avstå, av rädsla för att visa svaghet på hemmaplan, av rädsla för att hamna i kollegial skugga och förlora i auktoritet. Själv var han inne i en process för att eventuellt bli omförordnad som rektor, vilket gjorde det lite lättare att offentliggöra sitt intresse av att lämna KTH. Men han har heller inga större invändningar mot den öppna processen. – Jag har ju också varit inne i slutna processer vid flera tillfällen och de är i praktiken sällan helt slutna, skvallret kan ändå gå om vilka som söker en tjänst. SACO-föreningen tagit kontakter Efter nyordningen med öppet rekryteringsförfarande när det gäller tillsättning av myndighetschefer har representanter för SACO hört av sig till regeringen för att undersöka fackförbundens möjlighet till delaktighet i de nya processerna. När det specifikt gäller tillsättningen av ny universitetskansler berättar ordföranden Carolina Johansson att Högskoleverkets SACO-förening inte har blivit involverad. – Vi har i stället själva tagit kontakter, bland annat för att understryka vikten av att också se myndigheten som en arbetsplats. En operativ person Och på frågan hur han är som arbetsledare svarar Anders Flodström att han uppfattar det som att han bra på att skapa en positiv stämning omkring sig. – Det brukar heta att jag har ett smittande skratt. Sen har jag väl på KTH också varit känd för att ibland vara icke-kollektiv, det vill säga att ha så kallade hårda nypor. – Jag är också en operativ person, det finns nog många som undrar hur jag ska bete mig när jag inte kan vara operativ på samma sätt som man är som rektor, säger Anders Flodström som tillägger att det förstås inte är utan sorg i hjärtat som han lämnar KTH. Hans anställning gäller från 1 augusti i år till 30 september 2011. Han säger vidare om sig själv som universitetskansler att han när det gäller utvärdering själv inte har samma vetenskapliga grund, meriter och erfarenhet som företrädaren Sigbrit Franke. – Nej, när det gäller det når jag inte hennes nivå, hon har också varit en fantastisk universitetskansler. En nationell plattform Nu innebär inte hans hyllning av Franke att Anders Flodström inte tror att han själv inte kan bli en bra universitetskansler, på sitt sätt. Och han ser mycket fram emot att ha ”en nationell plattform” och att därifrån vara aktiv i de systemförändringar som han betraktar som oundvikliga. Han hoppas också att förändringarna på sikt ska innebära att rektorernas roll och självförtroende stärks. Det, i kombination med att alla vänjer sig vid de offentliga rekryteringsprocesserna, gör att Anders Flodström är säker på att nästa gång, det vill säga när hans efterträdare ska utses, så kommer det att vara självklart för flera rektorer att vilja bli universitetskansler.