Två viktiga dokument offentliggjordes under vecka 16: regeringens ekonomiska vårproposition och Högskoleverkets Studentspegel. Texterna är naturligtvis av helt olika karaktär, men de har klara samband. Det mest uppmärksammade resultatet i Studentspegeln är att nästan hälften, 48 procent, av landets studenter anser att det är för lätt att bli godkänd, och 39 procent att de inte behöver ägna sig åt sina studier på heltid. Det här är direkt resultat av tidigare års vårpropositioner och årets proposition vänder inte trenden. Ett viktigt skäl för detta är pris- och löneomräkningen, PLO, eller för att vara noggrann det så kallade produktivitetsavdraget i PLO.
TANKEN ÄR ATT ANSLAGEN till statlig verksamhet inte ska tillåtas växa okontrollerat utan i samma takt som den privata tjänstesektorn utveckla produktiviteten (på ren svenska göra mer för mindre pengar). Och tanken är nog god, men omöjlig att tillämpa på högskolesektorn. Det finns sannolikt en gräns för den möjliga produktivitetsökningen. Medlemmar vittnar om antalet studenter i en kurs fördubblats jämfört med för tio år sedan utan att timtilldelningen för kursen ökat mer än marginellt – hur långt kan vi gå? Och: vad går att effektivisera?
Kan vi tänka oss att en föreläsning kan bli 2,1 procent (= årets produktivitetsavdrag) kortare för varje år? Räknat på produktivitetsavdraget sedan sekelskiftet kan vi se att en föreläsning som 1999 tog 2×45 minuter att genomföra 2008 får ta 2×38,8 minuter. Ett inlägg i en distanskurs som 1999 tog 30 minuter att skriva skrivs idag på mindre än 26 minuter. Visst, skillnaden är liten – men den tidsåtstramningen drabbar varje arbetsuppgift, och då blir det stora skillnader. Och det här är bara den urholkning PLO-omräkningen lett till. Andra faktorer är inte inräknade!
HUR HÄNGER NU DETTA IHOP med de låga kraven på studenterna och den jämförelsevis korta tid de anser sig behöva lägga på sina studier? Erfarenheten visar att den tid en lärare kan lägga på undervisning inklusive examination direkt påverkar svårighetsgraden. Ju mindre tid till undervisning, dess mindre tid att närma sig det verkligt komplicerade ämnesinnehållet och dess mindre tid att genomföra examinationer som ger studenten möjlighet att verkligen visa på fördjupade kunskaper inom ett område. Den goda examinationen kräver inte bara att studenten lägger ned mycket tid utan också att läraren har möjlighet till inte bara att mekaniskt kontrollera innehållet (vilket också tar tid) utan också har möjlighet att ge ordentlig återkoppling till studenterna.
LÖSNINGEN PÅ ALLA PROBLEM är inte alltid mer pengar – men nog kan man begära att det inte blir mindre pengar när arbetsuppgifterna inte går att effektivisera? Att vårpropositionen innebär minskade anslag till undervisning och forskning är en stor besvikelse och en direkt arbetsmiljöfara så länge universitetslärarna fyller upp glappet mellan resurser och målsättning med obetald övertid!
GIT CLAESSON PIPPING
