Anngerd Lönn Svensson är pedagogisk konsult vid Högskolan i Borås och doktorand vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet. Hon har intervjuat kunniga handledare och försökt få dem att beskriva hur de gör. Deras svar varierar mycket om vad de anser vara en god handledare.
– Det är svårt att få tag i den tysta kunskapen.
För att få ett lämpligt urval handledare att intervjua har Anngerd Lönn Svensson intervjuat chefer vid samtliga fakulteter vid Göteborgs universitet och bett dem välja ut erfarna handledare med varierande arbetssätt.
– Jag försökte hålla undan begreppet god handledare och ville inte att min bild skulle styra för mycket. Därför lät jag andra bestämma urvalet.
Kontakterna ledde till att 31 handledare, de flesta professorer, har djupintervjuats. Det är personer som ofta är framgångsrika forskare, många har byggt upp forskarmiljöer och de flesta har handlett ett stort antal doktorander under många år.
– Professorers sätt att handleda påverkar alla handledare på lägre nivåer. Därför har jag valt att intervjua handledare på den högsta nivån.
Kraven har skärpts
Många säger sig vara självlärda som handledare och har inte fått någon egen egentlig handledning som doktorander, de säger att de har disputerat trots sina ”egna” handledare. Flertalet menar att egen forskning är det bästa sättet att utveckla handledningen på.
Forskarhandledarens situation har för-ändrats mycket under senare år, i takt med att kraven på genomströmning och finansiering har skärpts. Alla som tillfrågades var mycket intresserade av att resonera om sitt handledarskap. De flesta hade inte tidigare reflekterat särskilt mycket över handledningssituationen eller hur de formats till handledare.
Anngerd Lönn Svensson har analyserat beskrivningar av innehåll, mål och metoder för att få fram varför handledare handleder på ett visst sätt. Men materialet visade sig vara mödosamt att analysera och det var svårt hitta en systematik och gemensamma drag. Hon kunde konstatera att innebörden av att vara en god handledare är komplex och svårfångad.
– Många anser att goda forskare blir goda handledare. Det kan vara så, men det är inte självklart.
– Jag har inte försökt hitta den rätta sanningen, för här finns inte rätt och fel.
Hur handledningen utformas skiljer sig i vissa hänseenden mellan olika institutioner, men störst betydelse har om doktoranden är ensam eller ingår i en forskargrupp. Institutionerna har också olika sätt att rekrytera och ta hand om doktorander och har skilda avhandlings- och publiceringstraditioner. Men det finns inga systematiska skillnader mellan handledare i olika vetenskapsområden, exempelvis mellan naturvetenskap/teknik och samhällsvetenskap/humaniora.
– Personliga erfarenheter for-mar en handledare mer än det kollektiva och in-stitutionella.
Handledarskap ersätts i tid på tämligen likartat sätt, fast arbetssituationen i
realiteten kan variera ganska mycket. Möjligheten att själv välja doktorander eller att kunna avstå från handledningsuppdrag är också olika.
Tre sätt att handleda
Anngerd Lönn Svensson urskiljer tre sätt att handleda:
Forskaren anser att handledaren bestämmer och även har ansvar för resultatet. Forskningsresultaten är gemensam egendom som tillhör forskargruppen. Handledaren är själv aktiv forskare och inriktad på resultat. Handledningskompetensen består av forskningskompetens. Handledning är att arbeta och oftast skriva tillsammans. Forskning är en livsform och det är viktigt att arbetet blir klart i tid. Det är däremot inte nödvändigt att följa regelsystemet för doktorander till punkt och pricka. Forskaren känner nästan alltid doktoranden sedan tidigare och relationen är professionell och oftast distanserad.
Ledaren ser ett delat ansvar för resultatet och vill ha en jämställd relation. Det är ofta en tvärvetenskaplig eller mångvetenskaplig forskare som vill rekrytera duktiga doktorander som inte nödvändigtvis ska forska inom samma område. Ledaren abdikerar ibland från handledarrollen och låter andra i gruppen ta över. Ledaren ser sig som hela gruppens ledare och det är hela gruppen som ska stärkas. Relationen till doktoranden är horisontell och kan även vara mer personlig.
Tjänstemannen anser att organisationen har ett överordnat ansvar för handledningen, någon annan har bestämt hur det ska fungera. Drivkraften som handledare är att arbetet ingår i tjänsten. Formalia och struktur är viktiga faktorer, tjänstemannen är rationell och vill formalisera handledningen med tydliga regler och rutiner. Tjänstemannen stressas inte särskilt mycket om doktoranden tar lite tid på sig. Han är ibland kritisk, såväl till systemet som till sin egen kompetens, men visar mest förståelse och ger mest feedback. Tjänstemannen vill hålla distans och inte få en alltför personlig relation till doktoranderna.
Ingen av de tre inriktningarna är bättre än de andra. Det är enbart i förhållande till samtliga aktörer; handledare, doktorand och organisation, som man kan bedöma kvaliteten.
– Jag har blivit mer ödmjuk under arbetet. Nu kan jag ännu mindre än tidigare säga vad en god handledare är. Man måste själv formulera sin uppfattning, utveckla och ifrågasätta den tillsammans med andra.
Inte vanligt diskutera
Undersökningen visar att det inte är vanligt att diskutera själva handledningen och särskilt inte med doktoranderna. Att överhuvudtaget få feedback från en doktorand om hur handledningen fungerar är mycket främmande för de flesta handledare, enligt dem kan man inte ta positiv feedback från doktorander på allvar, eftersom de är i underläge.
Endast ett fåtal av de intervjuade har gått någon form av handledarutbildning, dessa är positivt inställda till utbildningsinsatserna. Men de flesta har inte gått några kurser, dels för att det inte funnits men främst för att de inte sett något värde i det.
Behovet av handledarutbildning aktualiserades redan på 1980-talet, men hittills har ingen utvärdering gjorts av effekterna av dessa utbildningar. Det som finns är indirekta utvärderingar av handledarskap, i form av kritik från doktorander.
Även om det är erfarna handledare som intervjuats så upplever de fortfarande olika problem, de kan ha svaga och inaktiva eller till och med alltför begåvade doktorander. Andra kan vara osäkra på sina egna insatser. Åtskilliga känner också att de inte har någonstans att vända sig med sina problem, de stöd som finns rör främst nya handledares problem. Handledarna tar därför ofta egna informella kontakter med kollegor för att kunna ventilera problem och få stöd.
– Någon menar till och med att de själva skulle behöva handledning, säger Anngerd Lönn Svensson.
Personliga svårigheter
Att handleda innebär en lång relation, och många av de intervjuade talar om personliga svårigheter, som att inte våga stänga dörren när man har en kvinnlig doktorand.
Innehållet i arbetet kan vara svårt att beskriva, men det är nödvändigt att formulera för att göra någon form av självreflektion möjlig, menar Anngerd Lönn Svensson.
– Allt går att förbättra och det kan man göra genom att tänka igenom och förhålla sig till hur man handleder, helst i diskussion med andra.
Hon hoppas att avhandlingen ska kunna användas som reflektionsunderlag. Några frågor att ställa sig är: Hur handleder du? Hur tar du emot och ger feedback? Hur startar du en relation med en doktorand? Hur beskriver du dina förväntningar?
Det finns alltså inte någon idealhandledare. Men ett reflekterande förhållningssätt och att vara lyhörd för doktorandens och organisationens krav är en förutsättning.
– Min viktigaste konklusion är att det är väsentligt att utveckla det individuella perspektivet doktorand-handledare och att vara medveten om hur det egna handledarskapet utformas.
ANNIKA GRANSTEDT
