Debatt nummer 7-07

Utredningen Svenskan i världen, SOU 2007:9, innehåller flera goda förslag. Välkommen är exempelvis skrivningen om att Svenska Institutet, SI, bör sträva efter att öka andelen svensklektorer i utlandet med erfarenhet av undervisning och forskning vid svenska lärosäten.
Men någonstans går det snett. Det börjar när man med en kritisk underton konstaterar, att SI ”sällan […] försökt påverka undervisningens inriktning, omfattning och förutsättningar”, utan utgått från de enskilda institutionernas behov, när man beslutat om stöd till svenskundervisning utomlands. Nu vill utredningen att SI förhandlar med institutionerna och ser till att ”de svenska intressena klargörs”, innan man betalar ut något stöd. Institutionernas ”förutsättningar att tillgodose svenska intressen” ska bedömas.
Att forskning bedrivs vid institutionerna är en av prioriteringsgrunderna. Men det är långt ifrån den enda. Helst ska institutionerna ha turen att tillhöra länder som har ekonomiska, politiska, sociala eller kulturella ”förbindelser” med Sverige. SI bör ”i första hand” stödja institutioner som ”kan fungera som ’hjärtpunkter’ i Sverigefrämjandet”. Dessa ska utforma svenskämnet så, att det anses passa Sverige (en rent filologisk utbildning är inte önskvärd), och dessutom ska institutionerna i ”Sverigefrämjande” anda ”göra betydande insatser för att sprida kunskap om det svenska samhället och svensk kultur också utanför själva undervisningen”. Vill institutionen bli prioriterad, bör den bedriva sådant arbete, men samtidigt får det enligt utredningen inte inkräkta på undervisningen, och själva bidragen för undervisning och annan verksamhet ska hållas isär.
Differentieringen visar hur fatalt grundresonemanget är. I Sverige gäller att verksamheten vid våra lärosäten ska vila på vetenskaplig grund och vara fristående och oberoende från politiska intressen. Det må inte alltid efterlevas, men det är en målsättning som få opponerar sig emot. Sittande regering har särskilt understrukit denna princip. Staten ställer inga närmare krav på innehåll och inriktning för att finansiera utbildningen. Oberoendet av politiska intressen är regel även i de flesta andra demokratiska länder. För utbildningen i svenska vid utländska universitet gäller dock uppenbarligen något annat. Institutionerna ska tvingas bli språkrör för svenska statens intressen för att få bidrag från Sverige. Denna syn motsäger principerna i regeringens högskolepolitik.
Att sprida kunskap om och insikter i någonting (exempelvis så kallade svensk kultur) är en sak, att främja detsamma en annan – och de två är sällan eller aldrig helt förenliga i en kritisk, akademisk kontext. Objektiviteten och vetenskapligheten i Sverigebilden torde påverkas av att den institution som förmedlar bilden får ekonomiska fördelar av att ”främja” Sverige.
Utredningens synsätt är inte ovanligt när ett ”moderland” vill gynna ”sitt” språk, men det gör det inte mindre betänkligt principiellt. Ett av de jämförelseobjekt som utredningen anför, Nederlandse Taalunie, Nederländska språkunionen, borde ha betraktats närmare. Nederlandse Taalunie är underordnad inte en, utan tre stater: Nederländerna, den belgiska delstaten Flandern och Surinam, och ägnar sig bland annat åt att stödja utbildning i det nederländska språket samt ”språkbunden kultur” i andra länder. Att främja de egna ländernas ekonomiska och politiska intressen är där-emot inte någon uppgift för språkunionen; det arbetet sköter Nederländerna, Belgien och Surinam var för sig.
Kanske vore en liknande struktur för arbetet med svenskan i världen möjlig. Formerna för stödet till utbildning i svenska språket och svenskspråkig litteratur i utlandet kunde avgöras av en bilateral organisation sammansatt av representanter för både Sverige och Finland. Idag är Svenskfinland, en liten men väsentlig del av den svensktalande världen, märkligt nog inte delaktigt i detta arbete. Rekryteringsbasen för svensklektorer i utlandet borde utökas till att omfatta även de helt eller delvis svenskspråkiga universiteten i Finland.
Viktigast är dock att utlandsskandinavisterna får verka under villkor präglade av intellektuellt oberoende och fritt kunskapsbildande och -förmedlande. De ska inte vara beroende av att främja ”svenska intressen” för att bli prioriterade av Svenska Institutet. Förhoppningsvis finns denna insikt hos regeringen, som i andra sammanhang brukar värna den akademiska friheten.

ESBJÖRN NYSTRÖM
fil dr i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning, Göteborg


Kategorier: Arkiv