Här presenteras rapporten Trends V, som bland annat uppmärksammar anställningsbarheten. Temat vid SULF:s seminarium i Almedalen i sommar är ”Anställningsbarhet eller anpasslighet”.
Jonas Larsson, lektor på Högskolan i Borås och studierektor vid Doktorsutbildningsutskottet, medverkade i mars i år vid en konferens om forskarutbildning och anställningsbarhet på Mälardalens högskola i Västerås.
– Det var för lite substans i vad som presenterades. För att Bolognaprocessens målsättning om ökad anställningsbarhet ska bli något annat än läpparnas bekännelse krävs klarare formuleringar om problemets närmare karaktär och bättre analys angående vad som är möjligt och önskvärt att göra, understryker han.
Konferensen i Västerås arrangerades av Internationella Programkontoret, en statlig myndighet under Utbildningsdepartementet, tillsammans med de tio svenska experter som ska ge stöd till lärosätena när Bolognaprocessen förverkligas.
Situationen prekär
De övergripande målen är att öka rörligheten för studenter mellan lärosäten och över nationsgränser, att stärka Europa som en konkurrenskraftig utbildningskontinent – och att främja anställningsbarheten.
– Det är väldigt positivt att anställningsbarheten för forskarutbildade uppmärksammas. Enligt min erfarenhet är situationen ofta prekär. Vid konferensen blev jag dock skeptisk, poängterar Jonas Larsson.
Han efterlyser en mer pregnant beskrivning av den arbetsmarknad där de nydisputerade doktorerna ska erövra en position.
– Värdet på marknaden är en funktion av utbud och efterfrågan. Möjligheten att få arbete ökar om utbudet minskar, efterfrågan ökar eller som en kombination av båda dessa förändringar. Arbetet med att förbättra anställningsbarheten måste därför ta sin utgångspunkt i vad som kan och bör göras i dessa hänseenden.
Möjliga åtgärder
Möjliga åtgärder är bland annat styrning av antalet utbildningsplatser inom olika ämnesområden, arbetsmarknadsanpassning av forskarutbildningens innehåll och marknadsföringsåtgärder för att öka efterfrågan på forskarutbildade.
– Det är egentligen ointressant att förutsättningslöst tala om att forskarutbildades anställningsbarhet utanför högskolesektorn ska stärkas. Det är avgörande att man klargör under vilka betingelser en sådan förändring eftersträvas. Frågan handlar väsentligen om syftet med forskarutbildningen och om arbetsinnehållet – kvalifikationsgraden – på det förväntade arbetet utanför högskolesektorn. Här behövs en klarare analys och mer samlad diskussion.
Under konferensen på Mälardalens högskola konstaterades, enligt Jonas Larsson, att forskarutbildningens kärnvärde oförändrat ska vara självständighet och originalitet i forskningen. Forskarutbildades anställningsbarhet kan stärkas genom att värdet av så kallade generic skills, allmänna kunskapsförmågor, marknadsförs bättre.
– Men vad är egentligen generic skills? I vilken mening, om någon, är dessa förmågor allmänna och oberoende av specifika ämneskunskaper? Hur stor är den potentiella efterfrågan på sådana förmågor? Hur kan och bör forskarutbildande lärosäten arbeta för att på detta sätt stärka disputerades anställningsbarhet? Frågorna är många men svaren är, mig veterligen, få och magra.
Formulera frågeställningar
När Jonas Larsson analyserar begreppet anställningsbarhet försöker han i första hand formulera frågeställningar och förstå arbetsmarknadens mekanismer.
– Jag efterlyser en utredning som för respektive vetenskapsområde undersöker forskarutbildades arbetsmarknadspotential utanför högskolan. Inte minst behöver arbetet rörande vad som kan och bör göras för att stärka forskarutbildades anställningsbarhet hanteras kritiskt och systematiskt.
Färre arbetslösa forskare
Ann Fritzell är chefsutredare på SULF:s förbundskansli. Hon följer bland annat utvecklingen på arbetsmarknaden.
– I absoluta tal minskar nu arbetslösheten för forskarutbildade. Den är dock högre än för arbetssökande som enbart har grundexamen. Det strider mot etablerade föreställningar om att högre utbildning ökar möjligheten att få ett arbete.
Skillnaderna är stora mellan olika vetenskapsområden. Högst är arbetslösheten bland naturvetare, där biologer, kemister och fysiker är framträdande yrkesgrupper.
Enligt en rapport av Högskoleverket från 2006 är arbetslösheten för samtliga naturvetare 8,4 procent. Problemen är större för doktorer än för naturvetare med enbart grundexamen. Den mest utsatta gruppen är kvinnor med doktorsexamen inom biologi och miljövetenskap. Här är arbetslösheten 17 procent.
– Drygt 30 procent av alla naturvetare går vidare från grundexamen till forskarstudier. Motsvarande siffra för hela högskolevärlden är sju procent. Det är en bidragande orsak till att situationen är speciellt besvärlig för disputerade naturvetare, förklarar hon.
Disputationerna har fördubblats
Sedan början av 1990-talet har antalet doktorsdisputationer fördubblats. Ökningen är därmed lika stor som för grundutbildningen.
– När antalet examina sätts i relation till storleken på de forskarutbildades årskullar ligger Sverige på första plats i hela världen. Sannolikt tar det tid för arbetsgivarna att lära sig att ta till vara den höjda utbildningsnivån.
En mycket liten andel av de forskarutbildade har hittills etablerat sig inom det privata näringslivet.
– Tio gånger så många är anställda av staten som inom det privata näringslivet. Läkemedelsbranschen och den kemiska industrin är ett undantag med sina forskarutbildade anställda. Annars är det nästan tomt i många branscher, fortsätter Ann Fritzell.
Högre krav på svenska företag
När globaliseringen ökar ställs allt högre krav på de svenska företag som måste hävda sig i den internationella konkurrensen.
– Ett större antal anställda med doktorsexamen och en förmåga till kritiskt tänkande kan vara nyckeln till framgång.
Hon understryker att anställningsbarheten inte bara påverkas av presumtiva arbetsgivare utan också av de forskarutbildades egna attityder.
– Sannolikt är många doktorander inte medvetna om att de har kunskaper och färdigheter som kan användas för arbetsuppgifter utanför det egna lärosätet. De odlar sina, och sina handledares, myter om att de måste stanna kvar inom högskolan också efter examen.
Lars Ekholm, en av Sveriges tio Bolognaexperter och före detta generalsekreterare i Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, har rest runt i Europa och besökt många lärosäten. Han har medverkat vid sammanställningen av rapporten Trends V, som analyserar anställningsbarheten efter grundexamen och forskarutbildning.
– Begreppet employability lanserades för att meritvärdet av Bachelor of Arts, grundexamen på tre eller fyra år, skulle öka. Det finns stora skillnader inte bara mellan olika stater utan också mellan universitet inom samma land.
Han placerar debatten i ett svenskt och historiskt perspektiv.
– Redan i slutet av 1960-talet, i samband med utredningen U68, diskuterades kopplingen mellan den högre utbildningen och arbetsmarknadens krav. Därför är detta inte så revolutionerande för den svenska högskolevärlden.
Radikal förändring
Lars Ekholm anser samtidigt att Bologna-processen medför en radikal förändring för den svenska högskolevärlden i ett avseende.
– Införandet av masterexamen är något nytt. De självständiga studierna har stor betydelse på en avancerad nivå. Ett större examensarbete ställer krav på analys och kritiskt tänkande, som kan vara till stor nytta i arbetslivet.
Social kompetens anses ofta vara en viktig färdighet för att lyckas i arbetslivet. Bör högskolorna förbättra anställningsbarheten genom att öva upp den förmågan?
– Jag är tveksam till att universiteten ska ta på sig detta. I Tyskland förklarade företagskoncernen Siemens att de själva skötte om att lära ut den sociala kompetensen till sina anställda. Det var inte något som universiteten behövde bry sig om.
Ibland framförs åsikter om att högskoleutbildningen kan bli för snävt yrkesinriktad och att bildningsidealet minskar i betydelse.
– Jag tror att bildning också har ett -nyttoperspektiv. I flera länder finns ett stort engagemang för kultur. Den svenske affärsman som vill få kontakt med utländska kolleger kan lyckas om han eller hon har ett humanistiskt intresse. Shakespeare är bra för affärerna, säger Lars Ekholm.
CURT ISAKSSON
