Ledare 3-07

Som ett av alla bekymmer med tillsvidareanställning av akademiska lärare nämns ofta att det tar lång tid. Från annons till att lektorn är på plats går inte sällan arton månader, ofta ännu längre. Detta är självklart ett allvarligt hinder mot verksamheten. Inte ens inför pensionsavgångar kan man ha en sådan framförhållning. Förhållandet bidrar naturligtvis till överflödet av tidsbegränsade anställningar. Och när en person väl vikarierat (ofta utan att vikariatet utlysts trots att HF kräver det) under de tre terminer ärendet tagit att handlägga, så är ju hon/han oftast så väl insatt i arbetet att det betraktas som resursslöseri att tillsätta en ny. Den vikarierande lämnar – om hon/han inte fått jobbet – inte sällan ett tomrum efter sig i institutionens sociala samvaro.
Varför tar tjänsterna så lång tid att tillsätta? Svaret är ganska uppenbart: det är sakkunniggranskningen som tar tid. Därför föreslås ibland att man borde kunna tillsätta utan sakkunniggranskning, och utan överklagandenämndens rätt att överpröva beslutet. Sannolikt skulle detta förkorta processtiden.

OFTA TACKAR SAKKUNNIGA ja med förbehållet ”men jag levererar först efter sommaren, annars hinner jag inte läsa”. Svaret är avslöjande: uppdraget att vara sakkunnig är inte något man kan sköta inom sin tjänst. Det är en bisyssla som utförs under semestern. Problemet med tidsutdräkten ligger således inte i granskningen i sig utan i de villkor på vilka den utförs.
Är det verkligen rimligt att en så viktig syssla som sakkunniggranskningen sker som bisyssla? Vore det inte långt vettigare att den kunde utföras – som förr i tiden, när professorer hade tid för sådant – som en arbetsuppgift inom ordinarie tjänstgöring? Det skulle naturligtvis bli dyrt att betala för den tid uppgiften tar (kanske en arbetsdag per sökande?) men det är otidsenligt att lita till arbetskraft som för en mindre dusör är villig att arbeta på semestern i stället för att betala för vad arbetet faktiskt kostar.

OM SAKKUNNIGA KUNDE ges tid i tjänsten för uppdraget skulle man kunna kräva att de levererade inom rimlig tid, och vips skulle tiden för tillsättning av ett lektorat kunna kortas med ett år. Med tydliga genomtänkta utlysningar (inte bara ”lektor i ämnet X” men inte heller ”lektor i ämnet X med skonummer 43 och ljust hår”) som tydligt pekar på vilka kvaliteter som ska värderas görs arbetet enklare och resultatet mindre godtyckligt, och lärarförslagsnämnden skulle kunna ta större ansvar för att bedöma de kvaliteter som inte täcks av den rent vetenskapliga granskningen. Då blir tillsättningarna både rättssäkra och av god kvalitet och överklagandemyndigheten kommer att kunna läggas ned. Inte för att lärosätena med tidsutdräkten som skäl vill sätta granskningen ur spel utan för att den inte kommer att få några ärenden.

GIT CLAESSON PIPPING
Förbundsdirektör i SULF


Kategorier: Arkiv