Nu måste vi dra upp riktlinjerna för akademisk och vetenskaplig kvalitet vid våra lärosäten.
Akademisk undervisning måste bedrivas i en akademisk miljö för att bli framgångsrik, eller som det heter, på akademisk och vetenskaplig grund. Undervisning i kombination med forskning, och där undervisningen har anknytning till forskningen, är det recept som gäller för de framgångsrika universiteten. En enkel regel och väl beprövad.
OM RECEPTET ÄR lyckosamt, varför gäller det inte i Sverige? Svaret kan skrivas en storleksmaximerande överbyggnad och ett politiskt kontrollbehov. Båda lever i symbios med varandra. Men där är en hake, nämligen de kritiska lärarna. Lärarna måste då underordnas den administrativa organisationen. Detta gör man effektivast genom resursfördelningssystemet. Resurserna fördelas först till överbyggnaden, sedan det som blir över, till undervisningen. Om överbyggnaden kräver mer resurser får undervisningen anpassa sig. Anpassningen heter då besparing. Lärarna ses helt enkelt som en rörlig resurs, som man kan reducera i antal. Lärarnas ålägganden i undervisningen beräknas i antalet timmar per kurs, som varierar efter antalet studenter. Mindre antal studenter per kurs betyder färre timmar. Detta studentbaserade resursfördelningssystem gör Sverige helt unikt bland de nordiska länderna. Antalet timmar per kurs har reducerats, vilket innebär att antalet kurser ökar för lärarna. De som då blir över friställs.
DET FINNS MÅNGA exempel på att detta får negativa konsekvenser för undervisning och forskning. Forskningen har försvunnit, om den inte är externfinansierad. Undervisningen har urholkats på resurser, det vill säga timmar. De administrativa göromålen har i större omfattning än tidigare lagts på lärarna. Den politiken går ut på att forskning skall undvikas om den inte sker under kontrollerade former. På så vis har den fria forskningen blivit ett förlegat begrepp, därvid också kravet på internfinansierad forskning i tjänsten. Då är det bättre att lärarna sysslar med administrativa göromål, möten eller så kallat pedagogisk utvecklingsarbete. Det sistnämnda under pedagogisk ledning, där självklarheter och irrelevanta uppgifter får fylla verksamheten. Bland de administrativa göromålen ingår ett ständigt växande krav på avrapportering till förvaltningen. Jag måste då ställa frågan, har vi tillräckligt med personal vid de svenska lärosätena för att fullfölja all avrapportering som det ställs krav på? Vi får väl snart alla lägga undervisningen åt sidan för att kunna inträda i handläggningstjänst till förvaltningen.
DET SOM DEN NYA regeringen nu har bun–
dit sig till är att få bort de politiskt tillsatta ledamöterna. Detta kan vi kalla ett första steg. Det som måste göras i ett andra steg är att få bort den överbyggnad som inte är relaterad till den grundläggande verksamheten, nämligen undervisning och forskning. Det tredje steget är att revidera och omprioritera resursfördelningssystemet. Kärnverksamheten skall först prioriteras, sedan övrig verksamhet. Vidare är beräkningen av undervisningen i antalet timmar per kurs, som varierar efter antalet studenter, helt förödande för verksamhetens kvalitet. Det måste bort. Om dessa åtgärder vidtas kanske under-
visningen kan få förutsättningar att bedrivas på akademisk och vetenskaplig grund.
Jag hemställer nu åt SULF att bidraga till att dessa steg kan förverkligas.
RONNY NORÉN
docent i nationalekonomi
vid Mittuniversitetet
